Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1856, sida 1

slotten, länderierna, det snöda guldet! Må han berusa sig dermed och i sina dryckesbröders sällskap förslösa det i alla väderstreck! Jag vill, vid Gud, ingenting hafva deraf! — Gud, Gud! tänkte jag, — hvilka underverk har du ej nedlagt i ett menniskobröst! Ett berg, ett oerhördt berg af smärta hade du hvälft på detta hjerta, och hämndkänslan, den vällustiga hämndkänslan, den brinnande åtrån att kyla den var lika stor som denna smärta ... men en tanke på hans kärlek, en enda ögonblicklig tanke på hans kärlek, nedslår på detta berg och krossar det intet! Hämnbegäret bortSmälter såsom värsnön för solens strålar! Ja, sådan är menniskan: en titan, då hennes pasSion är väckt; ett lamm i sin kärlek, när det är den verkliga, äkta, sanna kärleken. — Och ni har icke haft nägot att göra med domstolarne? Ni har icke invigt någon menniska i den olycksaliga hemligheten? — Hvarken det ena eller det andra. — Gud välsigne er för detta! Dessa domstolar ., klockor med hjertan af metall och basunande tungor, som girigt sluka heder och ära och i magra allmosor utskänka rättvisa ... hvad jag hatar och föraktar dem! Nej, öfver min sak skall ingen mensklig domstol döma! Gud och jag sjelf skola vara de enda domarne mellan honom och mig; hellre vill jag tigga mitt bröd vid andrag dörrar än ur deras händer emottaga en rikedom, sedan de uppslukat mitt goda namn och min obefläckade ära. Mortimer, Mortimer! Tacka din Skapare, att jag funnit Ellinor! Hon har blifvit din gode engel..men hade du krökt ett hår på hennes hufvud, vid Gud, jag skulle glömt, att din moder äfven var min moder ... du skulle då varit förlorad! — Och han vill icke utlösa mig, fortfor Percy lug