Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1856, sida 1

Den vansinnige från S:t James. (Öfversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Men slutligen tycktes hans irrande tankar hafva samlat sig på en punkt, och ur djupet af hans bröst framträngde detta enda utrop: — Min far! Först småningom höjdes åter hans röst, hans tal blef begripligare, och hans miner, som förut varit i krampaktig rörelse, lugnare. — Min far! fortfor han. — Det var alltså fruktan ÖSruktan för din son! En far fruktar den ene sonen och förbannar derföre den andre! Kan det komma derhän! Skulle man kunna tro något sådant? . Men straffet? Ha, straffet! ... 0, Ellinor! Hans röst blef plötsligt vek, en djup suck lättade hans fulla bröst. — Ellinor! ... Nej!... Ack jo!... Försonerska! Medlarinna mellan mitt onda öde och min vilja! Du vill det icke! Du besvär mig i ditt bref att glömma!... Nåväl, jag vill glömma. Men Mortimer . hans testamente är uppbrändt... han får intet... han, som tror sig rik, är fattig, eger intet... Nej, nej, så får det icke vara! Jag har ju en gång för alla beslutat försaka... — Hvad! utropade jag mot min vilja; — ni vill afsäga er arfvet? — Utan tvifvel, min vän, men icke namnet, ty det får jag ej bortskänka... Må han taga det öfriga,