Landsorten. Från KARLSKRONA skrifves den 21 dennes i Blekings-Posten: Den mystiska slöja, som höljt lifassuransoch förgiftnings-målet, qvarligger ännu öfver många vigtiga omständigheter, oansedt assuranstagaren i Lördags (d. 18 dennes); efter en intill aftonen hållen ransakning, af rådhusrätten förklarades skyldig träda i allmänt häkte. Det är en af stadens sednast antagne handlande, Franz Svensson, — cn ung man, begåfvad med ett fördelaktigt yttre, som snarare ingitver förtroende än misstanke, — hvilken, skyldig eller oskyldig, nu ser sin framtidsbana stängd redan vid de första stegen såsom sjelfrådande person. Om han är skyldig till den ohyggliga förgiftningshistorien, det ligger ännu till ganska betydlig del i det dolda. Sjelf nekar han till all delaktighet i den assurerade bodkarlen Hoffstedts förgiftande, och af den mängd vittnen, som blifvit hörda på ed, hörde vi ingen intyga hans direkta delaktighet i IIoffstedts afdagatagande. Deremot vittnade nå att de hört omtalas, eller kunde förstå, det IIoffstedt haft hotande uttryck mot sitt lif; att han innehaft förgift, 0. 8. v.; men det besynnerliyaste af allt är, att IHoffstedt skall sjelf med assuranstagaren ofrerenskommit om att taga lifvet af sig, och ätven först försökt det genom strypning. Den förut omnämnde marin-korporalen Ryss, som är styfmåg till aflidne IIOffstedt, och hvilken framställde till den obducerande läkaren den oväntade frågan, om IIorfstedt tagit lifvet af sig med förgift, tyckes reda sig aldrabäst ur den svära labyrinthen; men något egentligt bindande till saken har, efter hvad vi kunnat förstå, icke förekommit mot någon, churu vi måste medgifva att assuranstagaren mest har skenet emot sig. Ilvad vi platt intet kunna begripa är, att Iloffstedt, för att bereda assuranstagaren en fördel, velat uppoffra sitt eget lif, och i sådant afseende, genom sin styfdotter, af assuranstagaren erhållit flera penningebelopp. År det tänkbart att Iloffstedt, med förutfattadt upps: att qvittera detta jordiska, under tiden velat äga friskt upp med penningar till bränvin och diverse godbitar? Vore ej det just ett kraftigt medel att uppehålla lusten till lifvet, då han förut kämpat med brist? Eller skulle mannen verkligen hafva gifvit assuranstagaren sitt ord, att bjuda denna verlden på allvar sitt farväl? Allt detta är oss alldeles oförklarligt. Vid radhusrätten i KARLSKRONA förekom d. 18 dennes ett ohyggligt mäl, som likväl icke är nytt, utan fortsatt sedan fö lidet år, då våldsgerningen söröfvades. Till dombordet inleddes en ung smålänning, som kopporna gjort blind på venstra ögat, men hvilken i fjol, till råga på olyckan, fått sitt goda öga utstucket af en landsman, under någon oenighet i qvarteret härstädes, då smålänningarne spännt bälte med hvarandra och med bränvinsbutel jen frestat styrkan af hufvudskälen. Den redan förut halfblinde unge mannen var icke sjelf med i knifleken eller slagsmålet, utan ville beskedligt stifta fred och återställa lugnet emellan kämparne, men belönades illa af de rusiga sällarne, af hvilka den ene högg till med knifven igenom den påhafda möss-skärmen och träffade det friska ögat, så att total blindhet följde i ögonblicket. De instämda vittnena kunde icke tillfullo intyga våldsbragden, och den tilltalade nekade till dådet. Den olycklige fridsmäklarens beklagansvärda missöde verkade myeket deltagande hos alla vid rättegången närvarande och icke minst hos herrar domare, som behandlade honom med en hedrande ömsinthet och läto den blinde unge mannen sitta inför dombordet. EREKTION RA RR AZA cSt D