Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1856, sida 2

vid sitt bröst. Men derefter vandrade han stum och med stora steg genom rummet, sammanknäppte händerna och stammade slutligen: — Tack, o Fader derofvan! Du har hört min bön! Och ännu slöt han mig i sin famn. — Ni, min vän, som öppnat himmelen för mig på jorden, säg mig då, utbrast han, — säg mig, huru, hvar, genom hvilken händelse ni har funnit henne? Jag började berätta än det ena, än det andra, allteftersom händelserna föresväfvade mig, såsom vanligt är, när hjertat är för fullt, känslorna öfverströmma, och läpparna, bjertats portar, ej på en gång kunna öppna sig för de anstormande glädjebudskapen; från Ellinor öfvergick jag till lord Seymour, från denne till sir Robert Graham, tills jag slutligen vann tillräcklig fattning, för att meddela honom cen sammanhängande berättelse, hvarunder han, sittande vid min sida och med sin ena arm öfver min skuldra, berusad af lycka, uppfångade hvarje ord, som utgick af min mun, utan att afbryta mig med annat än då och då ett halft utrop af förundran, bifall eller tvifvel. När jag efter slutad berättelse betraktade honom, hade han lutat sig tillbaka i ett hörn af soffan, och hans blick var riktad mot höjden. Hans barm häfdes ... tusen känslor af fröjd och smärta måste genomströmmat hans barm ... han tycktes kringsväfva i det förflutna och sökte kanske äfven genomskåda framtidens förlåt. (Forts.)