——— ——— sa sköna, själsrika och öppna anletsdrag voro desamma, som jag förr med så stort välbehag betraktat; men de andliga behag, som i dag lifvade dem, hoppets och lyckans strålande glans, allt detta hade jag förut icke sett hos honom, och jag stod ett ögonblick, utan att kunna yttra ett ord, endast mägtig af den högsta glädje och beundran. En stråle af fröjd for som en blixt ötver hans ansigte, då han varseblef mig; han sträckte armarne mot mig och sade blott: — Ni är der... jag vet, jag känner, hvad jag har att vänta. — Och ni är icke sjuk? frågade jag hastigt. — O, glöm denna ovärdiga list, som jag anlitat endast för att ostörd få tala med er! Jag kunde ej svara, ty han hade med sina starka armar omfamnat mig, och tryckte mig innerligt och länge till sitt bröst. — Och nu, min själs vän, nu må ni tala! sade han. — Så, Percy, så som jag nu känner ert hjerta slå, så har jag äfven varit tryckt till er farg och till sir Robert Grahams bröst ... — Ack! jublade han. — Och Ellinor? Vid detta ord göt sig en purpurrodnad öfver hans bleka kinder. — Ellinor? Här talar hon sjelf. Och dermed lät jag brefvet falla i hans händer, som redan voro öppnade, för att emottaga den dyrbara klenoden. — Om en menniskas barm kunde 5 agas af fröjd, skulle detta utan tvifvel blifvi v nder det han läste de genom mig ade raderna. Han log, grät och jublade; ha; beh: kysste hvarje rad, der den älskades ; ch gömde slutligen det minst tre gång geno lieis brefvet