Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1856, sida 1

— Icke just det. sir! Dock... om ni behagar, så tala rent ut. Jag skall besvara allt i enlighet med min innersta öfvertygelse. Sir Johns mening var således . . .? — Hm, ja! Han anmodade mig säga er, att ni sednast inom fjorton dagar skulle ha ett afgörande ... märk väl: afgörande . . . omdöme om mr Sidneys helsotillständ i edra händer. — Inom fjorton dagar? ... Ett afgörande omdöme? upprepade mr Lorenzen och blef ännu mer förlägen än förut. — Det förstår jag icke riktigt. Känner kanske sir John honom personligen? — Ilan måste väl det, svarade jag, under det jag band min halsduk. — Hm, hm! Tillåt mig, sir, att jag nu också meddelar er min mening om mr Sidney, då sir John sannolikt redan sagt er sin. Ser ni, jag förstär platt icke, huru mr Sidney så plötsligt kunnat förändras. I synnerhet sedan ni reste bort, har han uppfört sig så lugnt, sansadt och jemnt, att jag måste förvånas deröfver. — Men kunde ni vänta annat? invände jag, i det jag, för att dölja min rörelse, slog i ett glas vatten. — Huru, sir? Jag förstår icke... — Utter så många ansträngningar af er att bringa honom på rätta vägar, .. — Åh, ni är allför god. Men detta förklarar icke saken tillräckligt. Hör blott vidare! Det är icke blott hans förståndiga uppförande i allmänhet, som förvånar mig. Ni känner hans motspänstighet, hans hårdnackade fasthällande vid sina ideer, när han sitter på konversationsstolen .. — Jag har åtminstone hört talas derom. — Näväl, hans öfriga sofisterier, hans så kallade logiska, men för honom alltid otillbörliga utmaningar mot oss hafva alldeles upphört; han åhör allt