Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1856, sida 1

— lugnt och svarar slutligen: Jag inser, att J måsten hafva rätt, mina herrar. Jag måste mot min vilja skratta och svarade, utan att tänka derpå: — Han torde då kanske alldeles icke hört på de förmaningar ni intrattat i honom. — Intrattat? Ni begagnar ett besynner igt ord.. nå, det betyder intet. Men det märkvärdigaste är, att han jemte detta lugn, detta sansade uppförande visar ett så fint, jag kunde säga förnämt väsende, att han i mina ögon blifvit en alldeles förändrad menniska. — IIvad, min bäste dok or! Har ni icke förr iakttagit detta förnäma sätt att vara? frågade jag och kunde ej underlåta att se honom uppriktigt, men temligen skarpt i ögonen. — Det skulle göra mig ondt, om ni ej hos en sinnessjuk kunde finna en bildad, ja högbildad ande och en fast, upphöjd karakter ... — Ni har rätt, sir; jag medgisver, att mr Sidney alltid visat sig ega sädane egenskaper. Men hvem är han då egentligen? Ingenting annat än son af en rik man, kanske en köpman, och från ungdomen något förvridet uppfostrad ... van vid en öfverdrifven lyx... men här äro vi i S:t James. . . — O, hvilken kortsynthet! tänkte jag för mig sjelf. — Om det fortgår så håller iag honom för frisk. Här såg mig den gode mannen så öppet i ögonen ... Och jag, jag gladde mig örver hans omdöme, ehuru jag beklagade, att det dröjt så länge, innan han hunnit bilda sig detsamma. Jag erinrade mig ovilkorligt en homöopath i min fädernestad, hvilken förklarade hela verlden för sjuk, men, sedan han gjort sina besök, gifvit sina piller, förordnat sin dict och fått sin betalning, ville bevisa, att hans patien