Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1856, sida 1

Den vansinnige från S:t James. (Öfversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Mitt hjerta klappade af längtan efter att se honom, för hvars skull jag företagit denna resa. Anade han min återkomst? Väntade han på mig? Jag hade aftalat med honom, att jag just på detta ställe, som man från St. James kunde se med blotta ögonen; skulle hålla stilla och hvifta med en hvit näsduk till tecken, att, mitt företag fått en lycklig utgång. Jag erinrade mig denna öfverenskommelse och svängde näsduken gladt i luften; men ingen besvarade min helsning; kanske var det ingen, som bemärkte den. Ack, vi tro så gerna, när vi efter en lång frånvaro återvända till ett kärt ställe, att allt, som der omgifvit oss, måste dela vår glädie, men huru ofta bedraga vi oss icke! Föremålen, som omgifva oss, synas kalla och likgiltiga som vanligt. Jag red öfver vindbryggan förbi vaktkarlarnes hus, hvilkas innevånare vänligt helsade mig, ty de kände mig väl allesammans, och så kom jag till parken. Den var föga besökt, ty middagstiden var inne. Jag närmade mig långsamt stallbyggningarne, som lågo något åt sidan, och frågade den karl, som tog emot hästen, om allt befann sig väl på stäilet. — Allt, allt, sir, svarade han. — Åh, der ha vi