Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1856, sida 1

Ellinor tagit ett smekande sarväl af honom, sullständigt sadlad förd till den öfverenskomna mötesplatsen, som läg 20 (eng.) mil från St James, och ridknekten, som förde honom, fick besallning att invänta mig derstädes; ty dels för att kunna vara nägra timmar längre hos sir Robert, dels äfven för att komma hastigare och med friska krafter till St. James, hade jag med sir Robert öfverenskommit, att jag skulle köra det första stycket väg i hans vagn och endast tillryggalägga återstoden af vägen till häst. Huru gerna än Bob ville följa mig, måste han dock stanna på sir Roberts gård; han lofvade emellertid att hvarje dag några timmar lägga sig på lur med Othello, för att blifva den förste, som finge se mig återvända med viscounten af Dunsdale. Den öfriga delen af denna dag och hela den följande tillbragte vi under samtal; vi kände oss så lyckliga öfver den förändring, som Försynen litit tima, idet att förtviflans natt vikit för en morgon, som bebådade varaktig lycka. . Så förflöt tiden hastigt... ty tiden är för den olycklige, som ständigt hoppas att vinna, en sengångare, för den lycklige, som endast fruktar att förlora, en vingad genius... och det ögonblick var icke mer aflägset, då jag skulle lemna det stilla huset, den idylliska dalen och gå nya händelser till möte. Ju mer detta ögonblick nalkades, desto allvarligare blef sir Robert, desto ordfattigare blefvo vi begge, och öfver Ellinors blomstrande ansigte lade sig åter en skugga, som öfvertygade mig, att fullkomlig frid och ro ännu ej återvändt till denna älskliga själ. På den tredje dagens morgon körde slutligen sir Roberts med fyra dansande skymlar förspända resvagn fram för dörren, och jag sjelf stod resfärdig framför min värd och hans dotter, för att taga ett farväl, som var tungt för oss alla.