Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1856, sida 1

det? Kunde vi anställa offentliga efterforskningar, sålänge vi ej visste, på hvilket hemlighetsfullt sätt och för hvilka dolda ändamal Percy blitvit oss frånryckt ... sålänge vi ännu kunde hoppas, att våra hemliga underhandlingar och efterforskningar skulle vara till nytta? Ni måste medgitva, att det hela var så skarpsinnigt uttänkt och insvept i så gåtrullt mörker, att vi i vår nedtryckta sinnesstämning icke engång visste, hvem vi skulle anklaga, då Percy, mot hvilken förbrytelsen var förölvad. ej kunde personligen uppträda såsom anklagare. Vidare måste ni betänka, sir, att en sörjande dotter, en förtviflad hustru var min ledsagarinna. Tillochmed om vi egt dem öfvertygelse, att ingen annan än Pereys egen familj var skyldig till den förbrytelse, ötver hvilken vi velat klaga, kunde vi likväl ej tänka på att uppträda såsom anklagare mot hans far och bror, som naturligtvis skulle föregifva, att de voro lika oskyldiga som okunniga om brottet — Jag förstår det, tyvärr, och gillar edra skäl. — Vi stannade nu hos min bror, dels i London, dels på hans landtgärd, alltefter årstiden. Ellinor kringskickade bref, i hopp att ett eller annat af dem händelsevis skulle falla i Percys händer ... Då dog min ädle broder, och vi betunno oss i en ny förlägenhet, ty kort efter det att jag öfvertagit baroniet, erforo vi, hvad vi hitintills icke vetat, att i vårt grannskap ... — Tyst, fader, tyst! Detta vet Percys vän ... — Jag anar det snarare än vet det, svarade jag. — Men har icke ert lugn sednare varit hotadt? — Nej, vi hafva ingenting märkt, men Englands omräde är stort, och Gud kastar ofta en beskärmande slöja öfver dem, som han vill bevara; sälunda hafva vi med Hans hjelp upplefvat denna dag.