W — ——— Man hade i går afton, vid den af pianisten hr Smetana å Bloms sal gifna konsert, tillfälle att göra bekantskap med en särdeles god och solid talang. Redan sjelfva uppställningen af programmet gaf vid handen att konsertgifvaren är mera sannt musikalisk än hvad som i allmänhet är fallet med nutidens utöfvande konstnärer, de der anse den mekaniska färdigheten såsom mål, ej som ett eftersträfvansvärdt medel. Hr Smetanas spel förvånar ej, men det intresserar i hög grad. Det är utmärkt, icke så mycket genom styrka och till saken ej hörande knalleffekter, som genom sin elegans, mjukhet och en ädel nyansering, hvilken senare har sin grund mera i det föredragna styckets art, än den röjer något slags bemödande hos exekutören att dermed åstadkomma något rätt ovanligt. Effekten blir genom en sådan nyansering som hr Smetanas ingalunda mindre, tvertom den blir skönare, ty den är sannare. Såsom prof härpå framhålla vi Andantet i den Mozartska konserten, hvilket spelades i vårt tycke alldeles mästerligt. Samma förhållande var med Händels Variationer och Schuberths, af Liszt för piano transcriberade, romanser: Aufenthalt och Ständehen.? Finalen i Mozarts konsert och Chopins Impromptu togos i hastigare tempo, än vi förut hört, — men tycktes ej förlora derpå. Konsertgifvaren rönte stort och förtjent bifall, och besannar det sig att hr Smetana ämnar här qvarstanna, tro vi att en så qvalifificerad musikers härvaro skulle utöfva ett ganska välgörande inflytande på våra pianodillettanters smak och musikaliska sinne. Hr direktör Czapek med sin orkester biträdde ganska förtjenstfullt, och bjöd ibland annat på en ny ouvertyr, den till Naritana af Wallace, som gick särdeles väl, och som genom sitt dramatiska innehåll lifligt anslog. s -hg3gn3nng3gnnnnnnn F8