Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1856, sida 2

— eThr-h hb kkpCW2WTht. — yÅ; . GCG.a JUTAN: Vigtiga, sade jag, kunna öfverläggningarne blifva för staten. I afseende på dennas angelägenheter, kan ett tvåfalldigt misstag ega rum. Man kan anse det förhandenvarande tillståndet så förträffligt, att hvarje förändring deri blefve en försämring, hvarföre ock hvarje sådan förmenas vara förderflig; eller ock kan man anse det som finnes, så i grund och botten odugligt, att endast i något nytt en räddning bör sökas. Måhända stå icke många så ytterligt, att de uttryckligen yrka antingen det ena eller det andra; men till någon af ytterligheterna närma sig många. Då de göra det med redligt allvar och af varm kärlek till det gamla fäderneslandet, må de vara berättigade till uppmärksamhet och aktning. Men må de med allvaret och kärleken förstå att förena vishet! Denna skall lära dem att taga sig till vara för förderfliga ytterligheter. Genom den skola de inse både att Sverge af Gud erhållit oändligen mycket godt, hvars bevarande bör ligga Sverges folk ömt om hjertat, och att månheten om det goda vi ega, icke börshindra oss från att arbeta för detta godas naturenliga utveckling och förkofran. Då jag om denna vishet talar till Sverges Prestestånd, vet jag, att jag blifver förstådd. Detta stånd skall nu, som tillförene, ådagalägga, att det har både förmåga att inse och mod att förfäkta hvad som för fäderneslandet är nyttigt. (2) vI kyrkans angelägenheter är riktningen åt ytterligheter icke mindre stark än i statens. Må det tillåtas mig att erinra om ett ord, nyligen yttradt i en af de kyrkliga fejder, som för dagen pågå. En ansedd kyrkooch rättslärare sade: Trohet mot den egna kyrkans bekännelse är både för den enskilda kyrkomedlemmen och för hela det kyrkliga samfundet en oöfvervinnerlig kraft, som icke blifver mindre mäktig derigenom, att den verkar i kärlek.? Må en i kärlek verkande bekännelsetrohet nu som till? förene vara Presteståndets ledare, då det rådgör om kyrkans ärender. Skolans blifva troligen också ett föremål för våra rådplägningar. Hvilken af oss skulle icke åt skolan, ordet taget i sin vidsträcktaste bemärkelse, unna allt godt? Om mången enskildhet i skolan kunna meningarne vara delade. Derom äro de ense, att skolan i sin helhet, att anstalterna för all god kunskap, allt för menskligheten möjligt och välsignelsebringande vetande, all ädel och skön konst böra heligt vårdas och kraftigt upphjepas. En sädan vård och hjelp kommer skolan ej förgäfves att af Sverges Prestestånd påräkna. vJag har talat om stat, kyrka och skola såsom om ett tretal. De äro detta; men de äro ock en enhet. De äro väplingbladet, det tredelade, som kan lefva och växa, så länge det får vara helt, men förtorkas och dör, när delarne skiljas från hvarandra och hvardera erhåller en enstaka, en falsk sjelfständighet. Denna medförer alltid torrhet och döden.? Såsom man finner låter det här såsom alltid godt, så länge man håller sig på de allmänna satsernas område. Måtte det ljuda lika godt, då det blir fråga om deras tillämpning! I slutet af talet beklagas bortgången af vden snillrike, klartseende, kraftige Wingård och den milde, ädle, med alla offentliga ärender väl bekante Holmström, hvarefter den egna oförmågan urskuldas. Ståndet valde till sin sekreterare regementspastorn S. H. Almqvist, till notarier komminster F. W. Öfverström och v. häradsh. E. Heurlin samt till notarier eller kanslister: notarien i kgl. vetenskapsakademien J. F. Ek och kopisten i kgl. ecklesiastik-departementet Å. J. Olde. Helsningsdeputationen till de öfrige stånden skulle anföras af biskop Thomander. Boryareständet helsades af Stockholms förste riksdagsman hr Graa och Bondeständet af f. talmannen Strindlund. Båda stånden skulle afsända sina deputationer till konungen för att erhålla besked om sina talmän, utgången hvaraf är per telegraf känd. — Bondeståndets helsningsdeputation skulle anföras af Ola Månsson. I detta ståndets första plenum intog dess sekreterare, häradsh. Wester, sin plats med ett kort helsningstal. Att ansträngningar göras af de olika åsigternas män, att organisera riksdagen, genom utskotts-tillsättningarne, enligt sina grundsatser, måste anses i sin ordning. På hvad sätt detta kommer att utfalla är ännu ovisst. Någon ledning för omdömet lemnar dock en uppstämd rörande klagosång deröfver att det icke lärer lyckats borgareståndets höger-mäno att med sig förena de s. k. oförståndigt liberale, utan lära dessa i dess ställe varit så oförståndige att kasta sig i armarne på den yttersta venstern. Känslan öfver denna misslyckade utgång måste vara mycket bitter, då Sv. Tidn:n icke kunnat bättre beherrska sig, än att den tillåter sig sådant tal som: Man skall måhända säga, att Sv. Tid:n blifvit lurad genom denna oförväntade utgång, men vi hafva alltid mera uttalat våra önskningar än våra förhoppningar. Deremot är det måhända inom sjelfva den liberala familjen derstädes (i Borgareståndet) man blifvit lurad, och kanske icke minst familjens nye med densamma fullkomligt obefryndade styf-far. Det är väl med sådana utgjutelser Sv. T:n söker befordra pressens moralitet och anständighet. Sedan borgareståndet sålunda icke lärer vara längre att påräkna, vänder sig vår ärade kollega med så mycket större ifver och salvelse till Ridd. och Adeln. Men icke heller detta stånd synes vara rätt pålitligt, att dömma af följande framställning i A.B. för sistl. Måndag: