Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1856, sida 1

— Jag kastade mig halft klädd på mitt läger, ty jag hade mycket att örvertänka, ordna och förbereda; skådespelet var ännu långtifrån slut, knuten ännu icke löst, sastän ej mer så invecklad. Framtidens sol gick strålande upp för mig; den bländade mig, men styrkte och upplyste mig äfven. Jag for upp från min bädd ... den verkliga solen sken mig i ansigtet ... huru vederqvickande var ej detta solljus, huru helt annorlunda var det icke än dagen förut. Det väckte mig icke, för att föra mig på nya obekanta vägar efter ett osäkert spår; det väckte mig till gladt medvetande deraf, att jag funnit den skatt, som jag sökte, att jag var fri från den börda, som tyngt på mig, och att jag gick en lycklig framtid till mötes. Jag hade ännu icke slutat min klädsel, då sir Robert inträdde; det var ej mer den lidande, sorgbundne och nedtryckte prestmannen, nej, det var till utseendet en helt annan menniska. Liflig och glad stod han framför mig, och hans ännu i går insallna kinder voro i dag färgade af en ungdomlig friskhet. — Kom, sir, ropade han jublande, — kom till thebordet. — Ni skall lära känna min Ellinor, sådan hon förr var; hon är återgifven mig på nytt ... jag har återfått mitt barn, min Ellinor. Vi gingo in i det rum, der vi tillsammans tillbragt aftonen. Det var icke längre ett sjukrum; hvarje spår, som kunde antyda på ett sådant, var försvunnet. Blommor, friska välluktande blommor, doftade på bordet och i fönsterna: allt hade det festligaste utseende. Ellinor var sysselsatt med dessa blommor, som hon under så läng tid icke vårdat, men sjelf var hon den skönaste och friskaste blomman af dem alla, och den sjukliga blekhet, som ännu i går betäckte hennes drag, var försvunnen