Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1856, sida 1

ä TT -— —— — alla hänseenden var det han allena, som här hade rättighet att besluta; jag ville ej genom en öfverilad bekännelse ingripa i denna rättighet. Det lyckades mig äfven att öfvertyga dem begge, att det vore bättre att förblifva i okunnighet rörande denna punkt, och de voro fullkomligt nöjda med mitt löfte, att jag kanske snart nog skulle föra Percy till dem och att han då sjelf skulle gifva dem alla önskliga upplysningar. — Iuru länge kan det ännu dröja? frågade Ellinor sagta. — Det vet jag icke, var mitt svar; — mer än sjorton dagar tror jag likväl ej, att det kan dröja; det beror emellertid af tillfälligheter, hvilka det ej står i vår magt att beherrska. — Ilan är alltså ännu beständigt bunden? Jag kan ej neka det. Och den magt, som ryckte honom från oss, hotar honom ännu? — Nej och ja ... allteftersom man vill se saken. — Hvad vill det säga? — Det vill säga, att denna magt ännu är till, men att vi erhållit medel i händerna att besegra den. — Att besegra den? Ack, då måste väl våld mötas med våld, och nya faror uppstå! — Nej, mylady, ingen fara är numera å färde, framförallt ingen lifsfara. Skulle företaget icke lyckas, kan på sin höjd ett uppskof af några dagar blitva följden deraf ... och det är visserligen illa nog för er, tillade jag leende. — O, jag har så länge väntat honom förgäfves, att det betyder intet, då jag blott har hopp att återse honom. — Ja, helt säkert ... det är åtminstone min afsigt. (Forts.)