Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1856, sida 1

—k— ———— ——— —ä —— såsom genom ett underverk. Likasom en ros, som i den heta middagsstunden sänker sitt hufvud af brist på regn, men förfriskad af aftonens dagg åter öppnar sin doftande kalk, så stod hon nu framför mig. Hon räckte mig glädjestrålande begge sina händer. — Nå, frågade jag, — var jag ej en bättre läkare än den andre, som Jag skickade bort, utan att ni visste derom? — Min dyrbare vän, sade hon och tryckte mina händer, — ni har haft den rätta läkedomen för mitt hjerta. Se blott, huru styrkt jag blifvit. All ångest är borta; jag börjar lefva upp på nytt. Vi började nu åter ett lifligt samtal, och tiden gick hastigt, under det vi spisade frukost. Frågan, hvar Percy var och hvarför han måste hälla sig dold, framställdes ofta af far och dotter, men tillbakavisades med bestämdhet af mig, i det jag förklarade, att detta var Percys hemlighet och icke min, och att jag derför mäste låta det bero af honom sjelf, om han framdeles ville meddela dem denna hemlighet eller icke. Till denna tystnad hade jag en dubbel orsak. För det första hade ju markisen af Seymour alldeles förändrat sinnelag; jag borde derför vara tacksam mot honom och icke afslöja ett brott, som han så djupt ångrade. För det andra kunde jag ej förmå mig att störa den rena glädje, som nu herrskade i den lilla familjen, genom att berätta, det Percy ännu var inspärrad i ett därhus. För dem måste det vara mycket bättre att ännu några dagar sväfva i ovisshet om hans vistelseort, än att deras hänryckning skulle förstöras genom denna nya sorg. Jag visste ju icke engång, om det ej vore Percys ädelmodiga afsigt att lemna sin hustru i okunnighet om huru han tillbragt dessa fyra olyckliga år. I