Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1856, sida 2

Vi tro ock att räntefrihet i icke ringa mån skulle förekomma procenteriet, sådant det hos oss allt för ofta bedrifves, och mängen, som nu måste bet da 2, 3 a 4 gånger den lofgifna procenten, erhölle den troligen billigare under andra förhållanden. Vi kunna icke heller begripa huru det kan tillkomma statsmakten att bestämma vinsten å en lotlig vara enskildte personer emellan. vill man deremot framstå såsom vårdare eller förmyndare för några vissa individer, de der icke så noga fråga efter hvad penningen kostar blott den erhålles, så vinnes aldrig detta ändamål genom bestämd ränta, emedan det gifves så många medel att kringgå lagbestämmelsen. Aft penningen är en vara, deraf egaren bör utan tvång af lag kunna erhålla den vinst, som omständigheterne medgifva, lärer icke kunna förnekas, likasom att det bör stå låntagaren fritt att gifva den procent som fordras för erhållande af penningar, med hvilka han, såsom klok man, tilltror sig kunna förvärfva en ytterligare vinst, hvarom han eljest gått miste. För dårar deremot hjelper intet förmynderskap, och minst ett sådant som tillvägabringas på den större allmänhetens bekostnad. Månne således icke frågan om penningeräntans frigifvande förtjenar att tagas i öfvervägande vid instundande riksdag, vi tro det och tillägga: bättre sent än aldrig. Instämmande i W. T:s erinringar tillägga vi, att man genom räntans frigifvande äfven vunne den fördel i afs. å beskattningen, att med upphäfvande af det s. k. bevillningsafdraget en ordentlig bevillning komme att påläggas kapitalisten, som nu betalar snart sagdt ingen skatt, under det att det just är förmögenheten, som i första rummet borde beskattas. Kapitalisten betalar, sade vi, snart sagdt ingen skatt. Beviset härför ligger i det enkla faktum, att dels bevilln ngs-afdrag ej kommer i fråga, så snart räntan är något lägre än 6 proc., hvilket den är å de alldraflesta hypothiserade lån, dels samma afdrag i en mängd af fall, uti den stora rörelsen, icke iakttages. IIär kan sålunda en kapitalist sitta och draga sina 50 a 60,000 rdr i ränteinkomst, utan att derför erlägga en skilling till staten, under det industri-idkaren, som med mycken omtanka drifver sin rörelse, måste erlägga tusendetals riksdaler i bevillning för samma inkomst, äfven om alldrastörsta delen af densamma afgår till räntors betalande. Detta förhållande är både orittvist och orimligt, och mildras endast föga dermed, att man på vissa orter, såsom i Göteborg, förstått att pålägga förmögenheten en betydligare kommunal-skatt. Med räntans frigifvande måste äfven detta missförhållande häfvas. Kanske skall man veta rätta det på det rigtigaste sätt, nemligen genom att införa en förmögenhets-heskattning, såsom t. ex. i Norge; men äfven genom inkomst-beskattning kan kapitalisten komma att underkastas de skyldigheter, som inga andra medborgare kunna undandraga sig, då man såsom hans inkomst får upptaga hans inflytande räntor. RR a Eenrrrrrrrrrr