Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1856, sida 1

syntes sugtas af tårar, öfver pannan. såsom om hon velat återkalla i minnet något längesedan förgätet, och hviskade likasom till sig sjelf: — Lady Dunsdale? Hur är det med mig? Var jag icke det engång? Ack, ögonblicket var så kort och skiljsmessan så lång ... Jag tror, det var blott en dröm ... Halthögt, likasom talande till mig sjelf, sade äfven jag: — Korta drömmar äro ofta de ljufvaste och desto skönare, om uppvaknandet visar, att det ej var någon dröm, som kringsväfvade oss, utan att ödet gjort våra varmaste önskningar och förhoppningar till lefvande verklighet. Dödstystnad herrskade i rummet. Jag hörde Ellinor draga efter andan; hennes barm arbetade, och jag kunde se, att det förflutna och det närvarande stredo om herraväldet derinne. Lika tyst som förut fortfor jag: — Afven jag känner en man, som drömde en kort, ljuf och oförgätlig dröm, en man, som knappt blifvit förenad med henne, hvilken han älskade, och som gränslöst älskade honom tillbaka, förrän han bortrycktes från henne och under hela fyra år ej fick se henne ... Ellinors blick hvilade hänryckt på mig; hennes kinder öfvergötos af rosenfärg ... hon liknade den unga, nyfödda dagen. — Hvem var denne olycklige, gränslöst olyeklige? fortfor hon hviskande— Ack, det var min vän, eller, rättare, det är min vän, min bäste vän. — Har han blott för er ett namn? — Jag vet ej, huru han heter för andra, men för mig heter han ... Percy ... viscount af Dunsdale markisens af Seymour äldste son.