Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1856, sida 1

Nu steg äfven jag upp, sframtog de tre brerven och sade så lugnt som möjligt: — Här, miss Ellinor, här är brefvet från i morse, oh här äro ännu tvenne andra från en förfluten Jag betraktade henne fast, men mildt. Hon fattade mekaniskt det första, det andra, det tredje ... hon såg på utanskriften ... — Ack, min Gud! ropade hon och dolde ansigtet i sina händer. — Miss Ellinor, miss Ellinor! ropade jag; — hör mig, miss Ellinor! Lugna er! Jag har ännu icke talat ut. . — Nej, nej! något har skett, något förskräckligt ... Ni förbereder mig ... — Vid Den Allsmägtige Guden! Ingenting förskräckligt har skett ... tvertom ... — Hvem har brutit dessa bref? frågade hon hastigt och såg mig nästan hotande i ögonen. — Jag ... mylady Dunsdale! Under det jag långsamt och med skarp betoning uttalade dessa begge ord, iakttog jag noga deras verkan. Den var underbar. I början gränsade hennes öfverraskning till förstening, och hennes ansigte blef likblekt ... hon började darra .. . men darrningen upphörde hastigt, och Jag varsnade ett leende, ett blixtsnabbt öfvergående leende. som liknade ett flygtigt minne af en halfförgäten drömbild ... derefter kom misstroendet med sin ovissa, halft troende, halft tviflande blick; men då hon såg, att jag var allvarlig och glad på en gång, försvann äfven detta uttryck, och en välgörande frid, sådan som blott en engel kan känna den, målade sig i alla hennes drag ... men samtidigt härmed blef hon purpurröd och såg ned mot golfvet. IIon upplyfte åter blicken, for med handen öfver ögonen, som