Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1856, sida 1

Den valsinnige från S:t James, (Ötversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Och vi fortsatte långsamt vägen till höger. Det blef middag, men vi kunde ej upptäcka något af de spår, som vi sökte; vi mötte åtskilliga landtmän, men ingen af dem hade bemärkt ryttaren, hvars drägt genast måste falla i ögonen. Under den starkaste middagshettan hvilade vi och förfriskade oss och våra hästar i en liten förpaktaregård, hvars innevånare försäkrade oss, att ingen ryttare under de sistförslutna tjugofyra timmarne passerat förbi deras dörr. Detta var i sanning föga tröstande, och jag började känna något tvifvel om det riktiga valet af vår väg. Då vi åter stigit i sadeln, gaf mig min unge följeslagare två eller tre skalkaktiga sidoblickar, likasom ville han dermed låta förstå, att vi voro på orätt väg, och att den af honom föreslagna var den riktiga. Han talade dock icke derom, då han märkte, att jag ståndaktigt ville fortsätta den kosa, för hvilken vi en gång bestämt oss. I sjelfva verket kände jag inom mig något, som jag hvarken vill kalla nyck eller egensinne, men hvilket oemotståndligt dref mig framåt — en obekant inre kraft, som utplånade mina tvifvel och påskyndade min färd. Tigande redo vi bredvid hvarandra; endast mina