Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1856, sida 1

sälla andar, älskande själar och i gudomlig salighet försjunkna hjertan. Men kanske var min inre menniska i denna stund emottagligare än annars för så njutningsfulla känslor. Jag var ju på väg till ett huldt väsende, som jag hitintills ej kunnat finna, men som var mig icke mindre dyrbar, derför att jag aldrig sett henae. Ack, just emedan det var ett obestämdt sökande efter ett obestämdt föremål, stämde det mig desto vemodigare, rörde det mig desto djupare och fördubblade min önskan att slatligen finna det. Derför var också min själ och dess inbillningskraft uppfylld med tusen älskliga bilder. Vi redo långsamt uppför en kulle, en sakta uppstigande gräsbeväxt kulle och — se! framför oss låg en så utomordentligt intagande nejd, att vi begge på en gång höllo stilla och med hela vårt väsen öfverlemnade oss åt anblicken af densamma. IIimmelen öfver och omkring oss var klar och ren som ett genomskinligt haf och endast längst bort vid synranden omgjuten med en blekröd halfkrets .. der hade solen nedsjunkit i Atlantiska hafvet. Framför denna blekröda horisont och närmare vår ståndpunkt, drog sig genom gröna ängar en silfvergördel, hvilken likasom på lek dolde sig än bakom en kulle, än bakom en skogsdunge, tills den i vårt närmaste grannskap mildt och småningom åter förlorade sig, likasom om den, en glödande älskare, cj utan innerlig saknad kunnat, mot den annalkande natten, aflägsna sig från sin älskarinna, den gudasköna nejden. Hela förgrunden var en grön, här och der med