Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1856, sida 1

blickar sräfvade, följande mitt hjertas drift, runatomkring fälten, mönstrande hvarje väg, hvarje stig, och uppmärksamt betraktande hvarje misstänkt föremål. Det blef eftermiddag.. äfven denna förflöt, och astonen nalkedes, men ack, hvilken afton ! En mild, knappt kännbar vind hade längesedan på sina svalkande vingar bortfört dagens qvalm; nu var luften åter lugn, man märkte knappt dess matta andedrag, och dertill så ren, så mild och mättad af balsamiska dofter, att hvarje andedrag var en vällust. Men äfven denna korta, ljufliga stund, som plägar föregå skymningen, försvann; aftonens högtidliga glans bleknade för qvällen, som sakta sänkte sig öfver den sköna nejden, åtföljd af sin trogne och vänlige följeslagare, den heliga fridfulla tystnad, som hugsvalar menniskans själ och hjerta och är förebudet till den ännu tystare, men dystrare natten. Ännu var det temligen ljust, men småningom började de aflägsnare föremålen att försvinna i hvarandra, ty en fin, genomskinlig, man kunde säga mer genom känseln än synen förnimbar dimma lägrade sig i grupper, liknande strömoln, öfver de vidsträckta fälten, betäckande dal och höjder med sin skimrande slöja. Härunder var det så svalt, vederqvickande och förtrollande vänligt i den balsamiska luften, att jag tid efter annan höll in min häst och försjönk i en njutningsfull åskådning af den omkring mig liggande vidsträckta nejden. Hade jag ej sjelf nu erfarit det, skulle jag icke trott, att något så matcrielt berusande kunde ligga i den orörliga luftkretsen, ty aldrig, icke ens under varmare luftstreck, hade jag upplefvat en så fullkomligt skön afton. Jag rörde mig likasom i ett nytt, ädlare och renare element, i en etherluft för