uppgifva orsakerna till ett faktum, som icke existerar, och ännu obehöfligare att redogöra för orsakerna till en utförsel, när slutresultatet dock är införsel. I denna förlägenhet — vi mena icke finansförlägenhet, utan förlägenhet i resonnemanger — tager herr M. slutligen sin tillflykt till en verklig dramatisk knalleffekt. Han angifver en orsak, som genom sin nya, öfverraskande och brottsliga karakter ersätter hvad som fattas den uti inre halt. ilfret, utbrister han, har blifvit föremål för en industri, som drifves i så stor skala, att den måste oroa allmänheten, och består deruti, att vissa myntsorter beröfvas sitt öfverskjutande metallvärde. Denna industri, som sträfvar att rubba den allmänna jemvigten i vårt myntsystem, betraktades förr såsom förfalskning och var belagd med ganska strängt straff. Antag, att detta är sannt; antag, att de större mynten blifvit dragna ur rörelsen och nedsmälta, afdrifna eller klippta; låt dem hafva undergått alla de processer, af hvilka silfver är mägtigt, men silfret förblifver likväl silfver. Hvart har det tagit vägen? Icke ett uns kan hafva gått förloradt. Herr M. medgifver ej, att det blifvit exporteradt, ej heller säger han, att den metalliska cirkulationen förminskats. Hvilka följder har då dender nya industrien haft? Den har väckt oro, blind panisk förskräckelse; det är det enda, herr M. vill förmå oss tro. Men om så är, har franska regeringen ej gått rätta vägen, för att lugna den ogrundade förskräckelsen. Den har förbjudit myntvexlarne att utfästa premium på silfver, har förbjudit all offentlig diskussion om sinansförlägenheten, i stället för att lugna de förskräckte med förnuftsskäl, hvilket vore det enda riktiga medlet mot en sådan fruktan. Hvarför ingripa i myntvexlings-rörelsen och ålägga allmänheten tystnad, då ingen fara är för handen? Sådane åtgärder äro så ovanliga att höra omtalas från detta land, att vi svårligen kunna förstå dem, ehuru vi lätt nog inse, hvarför herr Magne skulle önska att slippa diskussion och besvärliga svar. Vi hafva redan flera gånger i vår tidning framställt, hvad franska banken borde hafva gjort, och hvilka verkliga åtgärder borde vidtagits för alt motverka en verklig kris; men likasom herr Magne har man antagit, att krisen var ren inbillning, och derför hafva medlen mot densamma också blifvit ren inbillning.