Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1856, sida 1

Då Bob framledt hästarne, och jag satte mig i sadeln, erfor jag en alldeles egendomlig sinnesrörelse. Det var likasom om glädjen öfverväldigade mig, utan att jag visste hvarför eller huru; men jag betraktade det såsom ett gynnsamt förebud, utan att vidare grubbla deröfver. Vi hade snart London bakom oss. Ett hade jag uppnått: Percy hade åter blifvit insatt i sina rättigheter, och hans far hade erkänt honom. Visserligen var ännu mycket att göra, mycket att öfvervinna; ännu voro böljorna på hans lifs haf icke lugnade; de brusade ännu, men orkanen tycktes dock hafva lagt sig. Mortimer stod ännu som en mörk hotande skepnad mellan honom och hans lycka; men jag hyste den fasta förtröstan, att samma allsmägtiga hand, som bragt orkanen att lägga sig, skulle bortbesvärja denna skepnad. Jag skulle kanske varit fullkomligt lugn, om jag blott kunnat upptäcka något säkert spår efter Ellinor och hennes far, men alla mina efterforskningar i dunna riktning hade hitiniills varit fruktlösa, och alla underrättelser, som jag om dem inhemtat, voro otillräckliga och motsägande. Och nu var äfven sir William Graham död, han den ende, på hvilken jag byggt mina förhoppningar, och som ensam tycktes hålla Percys öde i sin hand. Dock, hvad gagnade det att klaga? Jag måste finna mig i det oföränderliga, och det gjorde jag. Min unge följeslagare ledde mig från dessa melankoliska betraktelser idet han frågade mig om det närmaste målet för vår resa. — Jag kan ej säga det bestämdt, Beb, svarade jag; — vi äro visserligen på väg till St. James, och det är min afsigt att sammanträffa med din far; men dessförinnan vill jag göra en liten omväg till den aflidne