Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1856, sida 1

VII. Tvenne läkare hos en sjuk. I markisens af Scymour vagn förskaffades jag hastigt till London och tog genast in hos sir John. Då jag steg in, fann jag honom, likasom för några dagar sedan, sittande vid sitt arbetsbord; äfven denna gång räckte han, såsnart han såg mig, sin hand mig till möte. Ah, lille Job, är du redan tillbaka! Det var mig kärt. Nå, fann du botten? Såsom läsaren måhända bemärkt, tilltalade mig sir John än med du, än med ni, sannolikt allteftersom han tänkte sig tala till min far eller till mig sjelt. — En god botten, en säker ankargrund, min dyrbare sir, och likväl har jag blott uppvindat hälften af kettingen. . — Det var bra sagdt . . . Och hvad fann du på botten? — Äkta perlor. sir, af oskattbart värde. — Ila ha ha! Satans pojke, den lille Job! Det var ännu bättre sagdt. Men huru var det nu med din hemlighet? — Den vill jag, med er tillåtelse, helst behålla för mig sjelf ännu en liten tid; men ni skall nog i sinom tid erfara den; förlita er derpå! Den kan dessutom icke länge förtigas. — Men då är det ju icke längre någon hemlighet, ha ha ha! Ilade jag då icke rätt uti hvad jag sade? Jag ville alldeles icke veta din hemlighet, emedan jag trodde, att folk nog skulle tala derom ändå. Af tio hemligheter, som man anförtror sina vänner, kan