Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1856, sida 2

Kal ILIVAS ADI IIIÖDU Crb StOTL antal adresser 1 denna riktning. .äW:mm.mmnnnn — 2 Vanans makt vid barna-uppsostran. Till föriilurar. (Forts. o. slut fr. n:o 238.) Ar en mor, såsom den naturliga värdarinnan af sitt späda barn, god och saktmodig, så kommer hon aldrig att för den späda lägga i dagen annat än mildhet, och aflägsnar ifrån den lilla allt, som uppretar och misshagar. Men det är, tyvärr, en bedröflig villfarelse, som vidlåder många, till och med förståndiga menniskor, att de inbilla sig, det man i barns närvaro kan säga och göra allt, emedan de, uti den späda ålder de äro, måste vara alltför unga att deraf taga något intryck. Visserligen är det sannt, att barnet icke skall vara i stånd aft bilda sig ett omdöme om hvad som passerar omkring det; men icke mindre sannt är, att de känsloyttringar, som omgifva det, redan i en mycket tidig period at dess tillvaro framkalla tillbaka verkningar i dess själ; emedan de, såsom jag nyss nämnde, under första perioden af deras tillvaro, visa ett bestämdt begär för erterapning af hvad som passerar omkring dem, och på detta sätt kan deras sinne och karakter antaga en gifven riktning, långt innan de äro i stånd att bilda sig något eget omdöme. Skulle vi omsorgsfullt granska detta förhållande, tror jag, att många föräldrar med förtviflan i hjertat skulle inse, att flertalet af de fel, som vidlåda deras barn, uppkommit genom den tanklösa lättsinnighet, hvarmed man öfverlemnar de späda åt tjenare. Huru mången har icke i barnkammaren redan ifrån vaggan fått exempel af råhet, vildsinthet, förställning, osanning och oärlighet; och sedan förundrar sig medren öfver att se sitt barn vid två, tre års ålder, redan utveckla dessa anlag. — Det straffas för dessa fel och öfverlemnas åter åt inflytande af samma exempel, T. ex. Jag kände en mor, som åt sin dotter hade en amma, öfver hvars häftiga lynne hon ständigt klagade. — Men hvarföre behålla henne i er tjenst? sade Jag. — Åh, hon är nog beskedlig emot den lilla, ehuru hon är svär emot alla andra; dessutom är hon en ganska duglig menniska, och jag har stor nytta af henne, blef svaret. Några är derefter såg jag den lilla flickan, som blifvit uppammad af en dylik sköterska, och hörde då modren klaga öfver barnets häftiga lynne, allt under det hon till vårdarinna ät detsamma pibehöll samma ondsinta och vresiga amma. En lika förderslig villfarelse i den vanliga uppfostran är, att man inbillar sig, det våra passioner och våra moraliska känslor skulle vara verkningar af förståndsbildningen, och att undervisning af förståndet är nog, för att hålla dem i tygeln. Dessutom antaga vi en annan lika falsk grundsats; att själsanlagen äro hos alla lika vid födelsen, och att om vi blott undervisa förståndet, så hafva vi gjort nog. XVå det stackars förståndet bygga vi allt. Föräldrarna finna sig i detta fall merendels bedragna och äro då förtretade öfver, att ett barn, sedan de gifvit detsamma en tydlig förklaring öfver det orätta i den eller den handlingen eller den eller den passionen, ändock dukar under för desamma alldeles som förut. Jag kände en far, som i sådan falsk förutsättning predikade för sitt barn om dess väldsamma häftighet och dess dåliga uppförande emot tjenstefolk. Ian hotade och straffade sonen, samt använde alla möjliga medel till hans förbättring, utom det enda rätta, nemligen att aldrig sjelf öfverlemna sig åt en våldsam häftighet, och icke i gossens närvaro utösa sin vrede emot tjenstfolket. Hvad verkan kan man rimligtvis begära af en uppfostran, som består i ord, men der orden icke efterföljas al exempel. Vårt förstånd kan med lärdomar upplysas; men våra passioner och vår moralitet beror helt och hållet på den mer celler mindre sunda riktning, de erhålla genom öfning och exempel. Till lycka för menskligheten hafva moral och religion af Försynen fått en säkrare grund än den vi, med vära irrade förståndsslutsatser, skulle förmållägga; ty de stödja sig på förmögenheter, dem naturen nedlagt i menniskans inre, och hvilka icke kunna förstöras derigenom, att vi odla eller försumma förståndet. Dessa förmögenheters sanna kraft skall först rätt framstå, när vi direkt sysselsätta oss med att omsorgsfullt utbilda dem. Likasom de yttre sinnena bero af en fortsatt öfniag på för dem egna föremål, så bero äfven våra religiösa känslor, vår godhet, vår rättskänsla och vår tillgifvenhet uppå att de ifrån den tidigaste barndomen öfvas. Vi måste göra det till en from vana, att dyrka den sanne Guden, att hafva vördnad för det rätta, att öfva barmhertighet emot lidande, och att hysa ömhet för vår omgifning. Men här är det icke nog, att vi lära våra barn uppläsa några utantill lärda böner, att vi säga dem, att de skola gifva en allmosa, att vi visa dem med ord hvad som är rätt, att tala om vår tillgifvenhet, och att de böra älska sina föräldrar. Nåej, de böra se dessa känslor uttalade hos sin omgifning, de böra hafva den åskädliga bilden af dem för ögonen, och derigenom innan själen förmär rätt reda intrycken, efterapa dem. Derigenom blir det en vana från barndomen att låta själen verka i denna riktning, och af den goda vanan uppstår — dygden En stor tänkare öfver menniskokarakteren säger: Lasten är ingenting annat än den onda vanan att gifva vika för våra djuriska instinkter.?