Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1856, sida 1

Jag uppräknade alla för mig bekanta tjenstemän derstädes. — Der äro väl många sjuka och olyckliga? — Ganska många, mylord. — Känner ni nägon bland dem? framstönade han med stor ansträngning och knappt begripligt, — jag menar en eller annan af dessa olyckliga? — Ack, jag känner många: en öfverste vid namn Lincoln, en baronet sir Charles —, en målare mr Kingston, en skådespelare mr Bateman . ... — Annars ingen? .. Ingen ung man? ... Ack, var barmhertig, fast jag ej varit det mot honom! . en ung man, säger jag, skön, högvext . . . ack, min Gud! — Jo, inföll jag, likasom om jag hastigt dragit mig det till minnes, — mr Brown, en ung, vacker man af förträfflig karakter . ... Jag tror att han är arkitekt . . . — Nej, nej! ropade markisen i en ton af förtviflan; — ni känner honom icke! ni känner honom ickel ni har aldrig varit der! — Jag har varit der, mylord ... vid min ära! jag har varit der ... Och för att göra slut på den pinliga scenen tillfogade jag: — Om ni blott ville säga mig namnet! . — Ha, namnet! Kom närmare intill mig! Annu närmare! .. Känner ni icke .. såg ni icke. . Tyst, Mortimer är väl icke här? .. mr . . mr Sid ... — Mr Sidney! inföll jag. — Jo, honom känner jag mycket väl. Men knappt hade namnet kommit öfver mina läppar, förrän den gamle uppgaf ett rop och sjönk tillbaka . . . dödsblekhet betäckte hans ansigte .... men blott ett ögonblick; derefter hörde jag ett sällsamt halfqväfdt ljud, som öfvergick i en djup suck