Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1856, sida 1

ungefär tjugonio år sedan ... jag var då redan fyratioett år gammal . . såg jag en adertonårig flicka, dotter till viscounten af Dunsdale, och för första gången i min lefnad blef jag rof för en brinnande lidelse, en lidelse, som omtöcknade mitt förnuft och förnedrade mig till ett djur. IIVad jag gjorde . .. ack, hvad jag gjorde . . sir, låt mig slippa att berätta det . . låt det för evigt vara begrafvet i glömska! Jag var för stolt att vilja göra henne till min maka . jag ville ej binda mig i hvad jag kallade äktenskapets bojor . . men jag blef tvungen dertill, tvungen af hennes slägtingar, mina egna slägtingar, tvungen af hela verlden. Det var det första tvång, jag måste underkasta mig, och det var nog att hos mig tända den mest glödande törst efter hämd . . . och . jag hämnades. På Perey, min äldste son .. på honom kastade jag, för hans börds skull, der största hälften af min hämd; den andra hälften ble för hans mors räkning. Ty Percy var för mig der outplänliga, lefvande förebråelsen för mitt ovärdig: handlingssätt; i honom hatade jag mig sjelf, ty har var den enda orsaken till min stolthets förödmjukande och min ofrivilliga, oupplösliga äktenskapsträl. dom. Jag afskydde honom, såsom jag afskydde hen. ne, hvilken mot min vilja gifvit honom lifvet. Ja; kunde aldrig se honom, utan att känna motvilja mo mig sjelf, och aflägsnade honom derför från mina ö gon . . jag kastade honom från mig, såsom mar portkastar en skorpion, hvilken förgiftat vårt hjer teblod. (Forts.)