Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1856, sida 1

... hans händer gropo efter mig, fattade mig och drogo mig till hans bröst . . . Jag stod lutad öfver honom, och han tryckte mitt hufvud intill sig. Tärar runno öfver hans ansigte, och han grät högt. Detta räckte några minuter. Derefter aftorkade han sina tårar och sade i en alldeles förändrad ton och med ett nästan lcende ansigte: — O, hvarför har ni icke sagt förut, att ni kände min . . min Percy? — Mylord, hur kunde jag våga, hur kunde jag hoppas? — Hvarför icke, hvarför icke? Har han icke talat med mig om er? Har han ej skickat någon helsning? ... Ingen enda helsning? — Mylord, jag sade redan i går: han älskar er, han ber för er. Var ej det en tillräcklig, begriplig helsning? . : — Jo sir, det är mycket godt . . Jag märker, att ni vet allt . . . ni känner min förbrytelse, men ej min olyckliga karakter, och huru jag kom derhän. Men ni skall höra det. Nu måste jag tala ensam, alldeles ensam, och ni får ej afbryta mig, innan jag slutat den sorgliga historien, ty äfven jag har en sådan att berätta, och af min uppriktighet skall ni döma, om jag menar ärligt med mig och er. Der .. sätt er der, men håll min hand i er, och när ni känner afsky för mig, så drag er hand tillbaka . ss OO, jag har varit en stor syndaren, men Gud skall, innan jag dör, af nåd låta mig bigta mina ogerningar ... och ni skall vara min bigtfader. Jag satte mig tätt bredvid markisen och hörde följande märkvärdiga i afbrutna ordalag framställda sjelfanklagelse: — Jag var en stolt man ... en häftig, egensinnig menniska. Jag har aldrig älskat någon qvinna, det är det hårdaste, jag kan säga om mig sjelf. För