F Jag väntade förgäfves till dagningen, lejoninnan återkom icke. Jag är säker på att hon lemnat landet efter förlusten af sin första unge och medtagit en tredje. Fångsten af tde begge ungarna och isynnerhet lejoninnans försvinnande hade fullkomligt tryggat Beni-Fugal, och jag lemnade dem för att återgå till j;uema med mina begge fosterbarn. Huberts syster dog kort efter min återkomst, under en alltför svår tandsprickning, en farlig och ofta dödlig tid för lejonungarna. Hubert sjelf mådde märkvärdigt väl, tillväxte synbart och snart förslog icke flera getters mjölk för hans glupska hunger. Jag har ansett att de olika sidorna af hans uppfostran skola as icke utan deltagande, särdeles af de personer, som sett detta vackra djur i Paris. . Det är derföre som jag med framflyttning af tid och händelser berättar hans uppförande från hans ankomst till Guclma och till hans död i Jardin des Plantes i Paris. . Huberts ankomst blef en glädje för alla mina kamrater. . Bland sina vänner, och han hade ganska många, räknade han trenne förtroliga, trumpetaren Lehman, avartermästaren Bibart och spahin Rostain, som ett är senare stympades under mina ögon, oaktadt mina kulor, af Majez-Amar-lejonet. . Hubert hade en bok, hvari han genastinskrefs såsom rytttare af andra klassen under afvaktan på befordran. Se här några loford, som inskrefvos i IIuberts bok : 1:o Den 20 April 1846, då Hubert var trenne månader, satt sqvadronen till häst på kasernens gård för att begtfva sig ut på manöver, trumpeterna ljödo till allmänt upprop. Ryttaren Hubert, som befann sig innesluten i sin kammare, i andra våningen, rusade till fönstret och skrek: här! Men han förstods icke och anfördes såsom frånvarande vid uppropet. Kaptenen kommenderade: Par quatre marche! och trumpeterna smattrade marche. Ryttaren IIUbert sade hvarken ett ellertu och hoppade ned på gården inför sqvadronen. För denna visade goda vilja uppskrefs icke Iubert såsom försumlig vid uppropet. 2:o Den 15 Maj 1846 blef Hubert, som strypt sin amma, geten, utnämnd till ryttare af första klassen. Den 8 September, samma år, gick Hubert ut på torget, anföll araberna, dref dem på flykten, dödade flera får, en åsna, skuffade omkull vakten, och gaf sig icke annat än åt sina vänner Lehman, Bibart och Rostain, som framsprungo för att hålla styr på honom. oe För denna bragd utnämndes Hubert till brigadier, man satte en hederskedja kring hans hals och gjorde honom till ständig vakt vid stalldörren. 3:o Den 10 Jan. 1847 smög sig en beduin kring sqvadronens hästar, Hubert vädrade en tjuf, bröt sin kedja, slog ned honom, förde honom till sin skyllerkur och inväntade officern, som gjorde runden, för att anmäla saken och utlemna fången illa tilltygad. För denna bragd blef Hubert qvartermästare och fick tvenne hederskedjor i stället för en. Slutligen, då han i April 1847 strypt en häst och slagit tvenne soldater, utnämndes han till officer och sattes i bur. Stackars Hubert! det var mig, hans bästa vän, som detta sorgliga bestyr ålades. Befälet, mildt och öfverseende med hans första felsteg, hade för hans öfriga skicklighet förlåtit äfven några misstag, men kunde icke se igenom fingren med sådana handlingar, han borde derföre dömmas till döden eller beständigt fängelse. Min första tanke var att återgifva honom friheten, men jag fruktade att han, som blifvit van vid menniskors umgänge, skulle återkomma till lägrets omgilning, blott för att låta döda sig. I början kom jag, för att mildra hans fångenskap, till hans bur hvarje natt, och öppnade den; genast rusade han ut, helt glad, omsamnade mig medliflighet, och sedan lekte vi kurragömma. En afton, då han var vid sitt bästa lynne, omsamnade han mig så häftigt, att han skulle qväft mig, om icke sabelbaljor i lagom tid kommit för att rycka-mig undan hans smekningar. Det var sista gången, som vi lekte med hvarandra. Likväl bör jag göra honom den rättvisan, att det icke var i elak mening, ty under våra fölustelser undvek han att bruka tänder och ramar bäde mot mig och mot dem han var van att se, och med hvilka han var ganska tam och tillgifven. Ledsen att. icke få gå ut utan en grof jernkedja, fästad inom hans bur, blef han dyster och stundom otålig och ondsint. Hans lynne förändrade sig. Då beslöt jag att skilja mig från honom. En officer bjöd mig tretusen franes å konungens af Sardinien vägnar. Jag kunde icke sälja min fosterson Hubert mera än hudarne af de lejon jag dödat. Hertigen af Aumale hade hedrat mig med sin godhet. Jag erbjöd Hubert åt hertigen, med anhållan att IIubert skulle få sättas i den på försök inrättade botaniska trädgården i Alger, och han anställdes der med goda vilkor.