Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1856, sida 1

tala med en menniska; han skall säga mig allt, och jag har sjelf också mycket att säga honom. — Men huru är det möjligt? En så plötslig förvandling! — En gnista, en enda liten gnista, sir, kan antända ett helt kruthus. Ack, de många åren, de mänga ensamma tröstlösa åren, det eviga grubblandet och så den ropande rösten i hans bröst . .. det gör mycket, mycket. Men kom nu! Ni var den tändande gnistan, ty ni sade till honom: han älskar er. Det har mylord aldrig velat tro, när jag sade det, eller när pastorn mr Graham sade det... — Känner ni Graham? Hvar är han? — Om jag känner honom? Och hvar han är? Vet ni då icke det? Jag trodde, att ni visste allt. — Jag vet intet, gubbe, alldeles intet . . . Kom, kom och låtom oss gå! Hofmästaren betraktade mig med en tviflande blick. IIvad rådde jag för, att han hade läst i mitt hjerta, och att det lästa var så begripligt? — Vi gingo uppför trappan. Hofmästaren stannade vid dörren och gaf mig, då han öppnade den, en uppmuntrande vink. Jag steg ensam in. Markisen satt som vanligt i sin stol, som han aldrig lemnade, hvarken natt eller dag. — Träd ni blott närmare, sir! Kom hit! ropade han, såsnart han fick se mig; — jag igenkänner redan edra steg och är icke mer rädd för dem. God morgon, sir, god morgon! Han räckte mig handen, som aftonen förut darrat och varit betäckt med kall ångestsvett, men nu var varm, och jag kände tydligt en nästan hjertlig tryckning, hvilket var någonting mycket ovanligt från Hans Herrlighet. — Ni befinner er väl, mylord? Icke sannt? — Väl? Ack nej, ännu icke! Men likväl bättre