Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1856, sida 1

munterhet, som jag hitintills ej bemärkt hos honom, ty han såg vanligen sorgsen och bekymrad ut. — Han är borta, sir, sade han nästan jublande. — Hvem är borta? — Sir Mortimer! Kom nu bara fort upp till Hans Herrlighet, ty han kan knappt styra sin otålighet att få se er. — Huru länge har han sofvit? — Han vaknade för en timme sedan . . . och han är riktigt munter . . . Ni har ju också sagt honom någonting så glädjande . — Hvad har jag då sagt? — Hvad, sir? Vet ni icke det nu? ... O, ropade den gamle tjenaren och tvenne stora tärar runno utför hans insallna kinder, — tillstå det bara! Ja, ja, ni vet ännu mycket mer ... ni vet kanske allt. — Jag förstår er icke, gamle man. — Åh, sir, för mig behöfver ni icke förställa er. Då ni kom hit, förekom det mig genast, som om en god och försonande ande dragit in i detta sorgens hus. Och nu denna natt ... ni behöfver icke rodna ... var ni lika rörd som han och jag, då ni talte om mylord Percy. — Deltager ni i hans öde? — IIvad, sir? Har jag icke burit honom på dessa armar, den gode, välsignade Percy! — Men samma armar hafva kanske också burit sir Mortimer. — Ja, tyvärr, det hafva de också. Men hvem kan se in i framtiden? De voro ju begge söner af samme far! Kom, sir, kom! Han vet allt. När Mortimer är borta, sade han, så kalla på doktorn och gå sjelf ut, då jag talar med honom. Mitt hjerta har vaknat ur en lång sömn, och jag måste åter