att, när stnnden kommer, man icke må kunna förebära de obotfärdigas förhinder. Vi äro icke nog förmätna att vilja förutsäga hvar det nästa gång skall bryta löst, ty jäsningsämnen finnas öfverallt; men diplomaternas ständiga sysslande med Italien visar, att man anser faran der vara störst. Deras möda är förspilld. Diplomaterna hafva lagt i dagen sin vanmakt att lösa någon af de stora frågor, som upprört verlden. De hafva icke frågat efter nationaliteterna; de hafva till och med förnekat dem. Det tillhör nationaliteterna att sjelfva göra sig gällande. Man bör icke glömma att de flesta eröfringar friheten gjort, varit föranledda eller åtminstone gynnade af diplomatiens felsteg. Vi hafva ett färskt exempel derpå. Den italienska rörelsen har fått näring af kongressen i Paris. Men äfven tystnaden, då den är beräknad, medför ofta samma verkan som okloka ord. Det tillhör Skandinavien att klart uppfatta sin närvarande ställning och att af diplomaterna fordra räkenskap för den glömska, hvaråt de lemnat de Skandinaviska intressena. Må vi, Svenskar, Norrmän och Danskar, sjelfva förblifva minnesgoda och hädanefter icke försumma något tillfälle att bevaka våra intressen. Må vi aldrig förgäta att det mål, hvartill vi böra sträfva och som ensamt kan betrygga vår framtid, är Skandinaviens politiska enhet. (BP re TNE ON. fr NOR NLA SK SER ORSA