stå; en mängd trätor, processer och Gud vet hvad skulle blifva följden, och denna skulle härdast drabba mig. — Det är sannolikt. — Ni inser alltså, att denna underskrift är af stor vigt för mig, som är den egentlige hufvudarfvingen; och då ni kanske får tillfälle att tala med honom derom, eller han möjligen vänder sig till er med någon fråga i detta hänseende, så är det min önskan, att ni passar på tillfället, om ni skulle finna honom hågad att underskrifva. Att jag skall blifva serdeles tacksam mot cr för ett sådant vänskapsbevis behöfver jag väl icke tillfoga. Jag förstod hela denna förträffligt uttänkta plan. Jag började redan ana, hvarför markisen ännu Cj undertecknat detta dokument: han var nämligen ännu icke fullkomligt enig med sig sjelf, han vaklade ännu mellan rätt och orätt, och detta vaklande förtärde honom ... Ja, så måste det vara; det kunde ej vara annorledes. Utan att lägga någon vidare vigt på sir Mortimers tacksamhet för bevisad vänskap, sade jag. — Men om han nu alldeles icke vill underskrifva? — Då är det icke er skuld. Emellertid är jag öfvertygad, att några uppmuntrande ord af er skola hafva god verkan. Ålderdom och sjuklighet hafva visserligen gjort honom mer hårdnackad och egensinnig än han förut varit, men desto kraftigare bör ni påminna honom om det nödvändiga och ouppskjutliga i denna lagliga och rättmätiga handling. Lät mig derför se, att ni begagnar er af ögonblieket, och att ni... talar till hans samvete! Ni förstår mig. Sådane ord vågade den oförskämde säga mig rent ut ... och det så lugnt och väl öfverlagat! Jag