2 2— blick man var säker om se xern? Hvad var det för ett inflytande som hämmade så många förenade ansträngningar? Det var från Paris som den olycksaliga kontraordern utgick, det var franska regeringen som studsade för farorna af en alltför fullständig triumf. Kejsar Napoleon ville ej tillintetgöra ryska flottay och derigenom lemna England utan tillräcklig motvigt i Nordsjön. Han fruktade att genom sin fiendes nedgörande gifva sin allierade en alltför fördelaktig ställning. Detta skäl låter, å Napoleons sida, höra sig och är äfven ur fransysk synpunkt ganska lätt att fatta, men England hade ock bordt inse sin ställning. Hvaraf kommer denna svaghet som indrog England på eftergifternas område mot alla dess traditioner, mot alla beräkningar af det enklaste förutseende? Härunder ligger en hemlighet, som tiden skall afslöja. Det saknas icke skäl till det antagande att England under de diplomatiska förhandlingar, som föregingo de fem punkternas fastställande, visade prof på samma oskicklighet som i sina anordningar för kriget. Ett annat skäl gjorde freden för Napoleon önskvärd. Rysslands försvagande skulle, om det skett i en högre grad, ovilkorligen medfört den absolutistiska principens undergång och ledt till en seger för de liberala idåerna. Häri låg en personlig fara för Napoleon, och på samma gång en ny anledning till inflytande för England, vårdare af den parlamentariska styrelse-principen och beskyddare af den fria pressen. De verkliga orsakerna till den snöpliga freden äro således dessa: 1:o Napoleons farhåga att lemna engelska flottan utan motvigt; 2:o Fruktan för de liberala ideerna. Denna politik är, som all personlig politik, en källa till svaghet. Utom det att den hindrat Frankrike att draga rättmätig förde! af sin krigsära och sina upposlringar, ställer den till framtiden det fruktansvärdaste af alla problemer. Friheten står der midt emot despotismer, och all försoniug, all dagtingan är omijlig. Må man erinra sig Bonaparte, då han som förste konsul, på höjden af sina triumfer emellan segrarna vid Marengo och Austerlitz, inlät sig i strid med tidningsredaktören Peltier och blef slagen. År 1814 dukade kejsaren under mindre för koalitionen af de europeiska furstarne än för uppresningen af de liberala idterna i Frankrike. Om Napoleon III vill fortsätta samma lek, skall han sluta på samma sätt. I hvad form den än kläder sig, kan despotismen ej slå några rötter i Frankrike. Det skall måhända ej dröja länge innan det nu så stumma Frankrike åter skall höja sin röst och föra frihetens talan. Man bör ej bedraga sig af skenet. Frankrikes politiska inflytande, som det berott af Napoleon att göra omätligt, är i sjelfva verket ej så stort som man föreställer sig. Fordom var det Frankrikes ära, en af de förnämsta grundsatserna i dess politik, att stödja sig vid staterna af andra ordningen. På samma gång det gaf sig en ädel sändning, befästade det sig genom allianser med de folk, hvilka det skänkte sitt beskydd. I våra dagar, då Frankrike som vilkor för sin allians fordrar stumhet och förödmjukelse, skola de mindre staterna, som ega mer eller mindre fria institutioner, vända sig åt annat håll, och Frankrike gå miste om de fördelar, som bordt tillkomma det. Furstarne, som visades sig så skygga för Napoleons politik, så länge de förtryckta nationaliteternas förhoppningar då och då vunno understöd af den franska officiella pressen, äro väl numera, sedan dessa förhoppningar blifvit besvikna, angelägna att visa honom sin undergifvenhet: men detta bevisar endast, att de äro främmande för folkens käuslor och föreställningar. Förut var Petersburg den enda ort dit furstarne