— IIvad är det, som skall göras, om jag får fråga? Hvad önskar ni? — Det skall ni straxt få höra, och här har ni mitt handslag på min uppriktighet . . . Tänk er blott . . . min far ämnar lemna detta jordiska utan att göra sitt testamente. Jag förvånades. IIuru? Fanns det ännu intet testamente? Jag dolde emellertid min förvåning, i det iag lätsade vara idel öra, och svarade obesväradt: — Jag trodde, att det ej var behöfligt. då ni är mylords ende arfvinge. Jag såg honom vid dessa ord skarpt i ögonen men mannen vid min sida var jernhärd och förändrade icke ett anletsdrag. — Alldeles riktigt! Derom är intet tvifvel, svarade han; — men det finnes några anförvandter af en närbeslägtad linie, som göra större eller mindre anspråk på min fars qvarlåtenskap, och det är blott för deras skull . . . ni förstår! — Om så förhåller sig, vore visserligen etl testamente mycket önskligt; emellertid tror jag icke, att tiden ännu är så nära ... — Låtom oss ej tala derom, utan hör blott, hvad jag har att säga er! Det finnes väl ett testamente, som min far, biträdd af några jurister, för några år sedan uppsatte, och som är undertecknadt af desse, och deruti finnas äfven de poster, som han anslagit åt alla sina anförvandter. Men hufvudsaken är, att min far, antingen af en nyck eller af undfallenhet för någon slägting, eller kanske också af fruktan, att döden skulle komma desto snarare, aldrig kunnat besluta sig för att underteckna detta för oss alla så vigtiga dokument, utan beständigt uppskjutit dermed. Om han nu plötsligt dör, utan att hafva underskrifvit, skulle ju en allmän förvirring upp