Den vansinnige srån S:t James. (öfversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) — Nå väl, min käre doktor, började han, — om ni ovilkorligt föredrager min fars sällskap framför mitt, har jag ingenting deremot ... — Om förlåtelse, sir! Här är icke fråga om sällskap, utan om att uppfylla sin pligt. — Godt, godt! Ni ser, att jag ger er rätt i allt. Om alltså er pligt nödgar er att stanna här, hvarmed jag måste vara nöjd, eftersom jag ej kan ändra det, så kan ni, säger jag, äfven här vara mig till nytta . ... — Af hela mitt hjerta! Fördenskull har jag kommit hit. — Låt mig tala ut. Ni har i går tillräckligt erfarit, hurudant min fars tillstånd verkligen är . hyser ni ännu betydligt hopp? — Icke betydligt, men likväl något. — Såå? Tro mig, sir! , Det blir ständigt sämre med honom; hans syner återkomma allt oftare och med allt större styrka. Snart skall han ej hafva ett redigt ögonblick. Tror ni ej, att detta är något, som vi måste vänta? — Tyvärr, det måste vi. — Nå, ser ni! Och just derför måste det, som jag önskar hafva uträttadt, ske, medan han ännu är vid sina sinnen.