skulle till hans förmån tala till hans fars samvete! Ja, tänkte jag, det skall ske ... blott vidare! — Och hvad mera? frå igade jag. — Jag ser, att ni ännu har något att säga. — Det är sannt ... jag har några ord att tilllägga. Min fars underskrift måste nämligen bevittnas genom underskriften af en läkare med den uttryckliga anmärkuing, att han frivilligt och vid sina fullkomliga sinnen tecknat underskriften. Ni finner således, att hvad som skall ske måste ske snart. — Men hvar står det skrifvet? — Skrifvet, sir? Huru? Inser ni icke, att er bevittnande underskrift under dessa omständigheter är högst önsklig? Mina anförvandter kunna ju komma och säga: namnet är visserligen skrifvet i dag, men testamentet i gar. I gär var Hans Herrlighet vid sitt fulla förnuft, men i dag icke; vi fordra mera! ... Är det nu tydligt för er? — Fr ullkomligt. Ni har alldeles rätt ... och sedan? — Sedan undertecknar ni. Det var mig svärt att bekämpa min ovilja, och jag måste lägga band på mig sjelt, för att ej skratta honom upp i ansigjet. — Jag skall ej afvika en fingersbredd från min pligt, utan göra allt, som bör göras, blef mitt svar. — Det är bra, sir, mycket bra ... jag märker, att ni kan sätta er in i sakerna, och att vi två förstå hvarandra. — Ja, var ni lugn, sir! Jag känner edra afsigter. — Det är mig nog . . . God morgon, si.! (Forts.)