behöfde vallfärda, för att af ryska zaren mottaga despotismens lösen. Nu måste de äfven gå till Paris, för att inhemta franska czarens orakelspråk. Af den sednare kunna de emellertid lära, att despotismen låter förena sig med och i viss mån kan betingas af materielt framåtskridande. Vi hafva tillräckligt lagt i dagen våra sympatier för verges iordna politik. Vi behöfva ej upprepa hvilka olyckor som härflutit deraf att det blifvit kastadt ur den rätta banan, för att räcka handen åt Frankrikes fiender och dag från dag försvaga sig sjelft under det moskovitiska förmynderskapet. Nen då franska regeringen oklokt visar böjelse för förtryck, måste de folk, som äro nogräknade om sin värdighet, hålla sig på behörigt afstånd. De kunna i stället gruppera sig kring England, som skall låta dem behålla deras värdighet och ej af dem fordra andra offer än materiella, hvilka alltid kunna godtgöras. Härmed vilja vi dock ingalunda uttrycka att Sverge och Norge skola försumma den franska alliansen. Så länge genom rivaliteten emellan Österrike och Preussen all allians inom Tyskland måste blifva ofruktsam, och då dessutom tyska furstarne, liksom tyska folket, visa benägenhet att inkräkta på Skandinaviens område, må de förenade rikena skatta sig lyckliga att ega de begge vestra makternas allians. Men vårt kabinett bör ej genom en alltför stor förtrolighet med det franska gilva hyllning åt det nuvarande styrelsesättet i Frankrike och derigenom såra allmänna tänkesättet i de förenade rikena. De sympatier, som svenska folket så lifligt uttalade för Frankrike, då man ännu hoppades att kriget skulle medföra några fördelar i frihetens och Skandinaviens intresse, hafva gått till hvila med freden och, för att åter uppväcka dem, fordras andra medel än de vänskapsbetygelser, som nu ega rum mellan de begge hofven. Den tid är måhända ej aflägsen, då man måste rusta sig till nya strider. Vi veta väl, att sjelfviskheten ech makligheten beherrska verlden. Detta gäller lika väl om individernas handlingar som om staternas politik. Furstarne hafva tillräckligt insett syftemålet för den ryska politiken, som i en framtid kan blifva lika farlig för deras dynastier som för folken, men de hafva icke destomindre föredragit sina personliga intressen för framtidens kraf, och upposlrat allt af fruktan för nationaliteterna. Och folken, som ett ögonblick lifvades af tanken på Rysslands förödmjukelse och nationaliteternas frigörande, hafva åter nedsjunkit i sin njutningslystna förslappning, väntande det ena på det andra, för att bryta sina bojor. Detta tillstånd kan dock ej länge fortfara. Den curepeiska friheten skall en dag resa sig till allvarlig kamp mot despotismen och då har Skandinavien sin rol gifren. Än en gång skall, så hoppas vi, Skandinavien komma sina föga tacksamma stamförvandter i Tyskland till hjelp, och, efter att hafva stridt för deras samvetsfrihet och nationella oberoende, äfven bidraga till att i Tysklands jord rotfästa den politiska friheten, hvarförinnan man svårligen skall lyckas att komma till rätta med despotismen. Må vi med lugn afbida framtiden. Må vi samla alla våra krafter för en sådan kamp och ej fruktlöst förspilla dem i inre split och tvedrägt, som så osta dragit olyckor öfver det arma Sverge. Må för närvarande alla omsorger riktas på Skandinaviens inre utveckling, som kan bringas till en höjd, hvarom man, serdeles hvad angår Sverge, alltför länge ej haft någon aning. Och må de större upposlringar, som med stigande välstånd komma att göras för försvarsverket, hvars ordnande för de förenade rikena efter ett gemensamt system icke längre kan uppskjutas, så användas skulle till hans förmån tala till hans fars samvete!