Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1856, sida 1

— Fort, Paul, fort! Vi kunna ej gå vidare ... det är nog för i dag. Paul hemtade hastigt det begärda; vi gåfvo den sjuke kalla omslag kring hufvudet, och jag hällde uti honom ett lugnande medel från mitt rescapotek. Markisen fann sig lugnt och utan att yttra ett ord i allt, hvad vi företogo oss med honom. Min hand höll han ännu i sn. Natten förled småningom ... redan började daggryningen, och ännu höll han mig i hand. Omsider släpper han den . . . den krampaktiga spänning, som förut röjts i hang drag, försvinner ... han somnar. Med en blick på honom hviskade jag till hosmästaren: — Icke ett ord om hvad vi talat och hvad ni hört! Ingen får veta det, icke ens han sjelf, då han vaknar. Vi vilja se, om det verkar. Förstår ni mig, Paul? — Jag förstår er sir ... O, min Gud! ... och jag skall handla derefter. — Det går bra, sade jag för mig sjelf, då jag åter var på mitt rum. — Men är det jag, som handlar här, eller är det Försynen? Nej, det är den allsmägtiga Försynen, som handlat för mig, och hvad jag sjelf gjort är att räkna för intet. Jag kände i mitt hjerta, att jag var ett svagt, men villigt verktyg i en allsmägtig hand, och dermed var jag nöjd. — Percy, hviskade jag, då jag åter lade mig till hvila, — Percy, nu kunna vi sofva lugnt, ty ditt öde klarnar,