Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1856, sida 1

Jag samlade alla I mina krafter, vinkade till Paul, att han skulle tiga, och sade med fast, högtidlig röst: N ver. Nej, mylord, det har ni icke. Percy, er son, efver — Han lefver? IIvaraf vet ni det? — Jag läser det. terigen? På mitt ansigte? Säger då också mitt ansigte, att jag icke har dödat honom? ... Det är ju ett förträffligt ansigte! Och han stirrade in i ickevarandets väsenlösa rike. Jag grep fastare om hans hand, för att leda honom ur hans drömmar, ty jag ville blott småningom och utan våldsamhet föra honom in i verkligheten. — Hör mig, mylord, och fäst er blick på mig! Tro mig, ni har verkligen icke dödat honom... han lefver — Han lefver? O, men han hatar mig. — Nej, icke heller det! Han älskar er och ber för er. Den gamle hofmästaren såg nästan lika förstenad ut som markisen. De liknade tvenne bildstoder med ögonen riktade på mina läppar. Det var i detta ögonblick så tyst omkring oss, såsom om ingen lefvande varelse funnits i rummet. — Han älskar mig! Han ber för mig! ropade gubben plötsligt och vred sina händer; — då blir jag ju galen . . . jag måste blifva galen! Lika för lika! Blod för blod! Han sjönk likasom liflös tillbaka i stolen. — Ilit med kallt vatten och några handdukar, Paul! sade jag till denne, som mållös stod bredvid mig och icke visste, om han skulle tro mina ord eller cj.