Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1856, sida 3

Styckegod-. a spö istoria. Egaren af en handelsbod vid S gatan i Hamburg, hr K., tillhörde personer, som mena, att man ej får skämta med spöken. Då hans hustru var död, måste han lemna sin förra boning, emedan, såsom han förmenade, vden saliga döde ginge igen. Det rasslade och prasslade i rummen, det trefvade upp och ner i trapporna och öfver hans sängkammare på vinden gick det till kl. 1 om nätterna af och an med tunga steg som en ryttare. Detta var för hemskt. Man anmärkte att hans hustrus ande omöjligen kunde hafva ryttarestöflor på, för att gå och spatsera på vinden. Men det halp intet; han svarade blott, att man ei borde skämta med sådana saker; han visste hvad han hört. I sin nya lokal vjöt hr K. den herrligaste ro. Under natten hördes inget misstänkt buller och om dagen var han ej rädd. Den 16 Juli mottog han ett bref från Läineburg med svart lack, som tillkännagaf att hans gamle onkel aflidit der. Naturligtvis bragte detta dödsfall åter i minne hans hustrus död och de spökscener den hade i följe. Om han vaknade om natten, så lyssnade han till höger och venster, om cej den döde onkeln äfven skulle börja att tillställa rumor. Men allt blef tyst — han sof, om också med afbrott, men han sof dock. Först för några dagar sedan blef den sofvande väckt af ett tydligt klappande. Ilan trodde att han drömt; hans klocka visade qvarten öfver 12. Det var sjelfva spöktimman. Lampan brann dystert. En liten paus af tystnad — re lan ville han åter lägga sig, då började det dofva klappandet åter, än starkare, än svagare, liksom om det aflägsnade sig och åter närmade sig, än i regelbunden takt, än vildt om hvartannat. K. stirrade mot taket och lyssnade om han skulle förnimma några steg — men det rörde sig ingenting. Nu tycktes äfven klappandet upphöra. Den förskräckte andades åter. KJ. var 3 till 1 och allt så tyst, att han kunde höra sitt hjerta slå. Plötsligt ropade en djup basstämma på långt afstånd, liksom ur en afgrund: Hannes! och straxt derpå började ett förfärligt klappande, som om man ville mana honom att stiga upp. K. med förnamnet Johan, kallades aldrig annat än Hannes? af onkeln — hur var det möjligt att tvifla. Visaren pekade nu på ett. Från det ögonblicket upphörde spökeriet helt och hållet med liksom ett sakta sorl. K. satt darrande i länstolen, då morgonen grydde. Då det var ljus dager, gick han, blek och illamående, till grannarne. IIan berättade för dem sitt lidande. Bland åhörarne befann sig äfven en skomakare, som hyrt våningen nästintill K. Denne utbrast i gapskratt och förklarade spökeriet. IIan hade för handen ett arbete, som sordrade brådska, och han betalde ett par af sina gesäller extra för det de skulle arbeta till kl. I på natten; verkstaden var endast genom en tunn mur skiljd från K:s sängkammare. Hannes var lärgossens namn. K. skämdes och läter nu klappa hvem som klappa vill. (N. T.) — — AÄCAAAAnnnnnn ——