Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1856, sida 2

VI. Bet äubbla testamentet. Jag fann intet välgörande lugn på min ensamma kammare; tusen nya tankar hade under dagens lopp uppstätt hos mig och förvirrade till den grad den klara åskådning, jag hitintills bevarat, att jag med svårighet kunde komma till ett afgörande beslut. — Det skall väl, så tröstade jag mig sjelf, — snart blifva mig klart, hvad jag bör, om jag bör vänta eller genast gripa verket an, för att allt skall få en god utgång. I morgon är åter en dag, och för i dag har jag hört och sett nog, för att veta, det jag är på den rätta vägen. Jag gick till sängs, men det var mig omöjligt att falla i sömn, och den ene drömbilden aflöste den andre, Men af alla dessa bilder stod ingen så liflig för min fantasi som Percys höga, imponerande gestalt. Det förekom mig, såsom om den sväfvade framför mig, vinkade mig med handen och beständigt dref mig framåt; tillochmed sedan jag somnat, erfor jag samma intryck; jag tyckte mig oemotständligt drifven framåt såsom en sky, jagad på himmelen af den hvinande stormen. Då fattade mig en hand... Jag for upp och ropade, i halft vaket, halft drömmande tillstånd, med hög 1öst: — Percy, Percy, här är jag! Jag slog upp ögonen och såg framför mig et plekt, förfäradt ansigte, hvars stirrande blick var fästad på mig.