Unsändt.) Om trohetsoch ombets-eden i allmänhet och sjömans eden i synnerhet. Men jag säger, att J skolen alls intet svärja! Matth. Här i Sverge har man för sed att vid alla möjliga tillfällen aflägga ed. Detta är ett missbruk, hvilket såsom alla sådana medför ganska mycket ondt. Det är icke vår afsigt att här uppräkna följderna af detta missbruk; men vi skola viga, att bruket af trohetsoch embetsed är rentaf onyttigt, emedan dessa eder numera hafva förlorat sin ursprungliga betydelse. Fordom ansågs en ed vara den högtidligaste och heligaste försäkran en menniska kun! de gifva, och att bryta en ed var det största brott en menniska kunde begå mot Gud, sitt samvete och sin heder. En menedare ansågs vara oundvikligt hemfallen under evig I fördömelse. Konungarna, som kände sina undersäters vördnad för edgång, trodde sig få ett band på dessa derigenom, att de ålades genom ed förpligta sig att vara trogna mot konungen, lyda lagen, utöfva siua embeten redligt och dyrka Gud på det sätt, som statskyrkan föreskref. Så uppkom trohetsoch embetsed. i Det hände likväl en och annan gång, att genom inkräktningar, revolutioner eller religionsförändringar menniskorna tvingades att bryta den aflagda eden. Sådana händelser förekomma ofta i historien. Vid dessa tillfällen blefvo tusentals menedare. Dessa, som svikit sina heligaste försäkringar, voro bedröfvade och oroliga, troende sig aldrig kunna blifva Guds barn; men de lugnade sig snart, då deras själars förmyndare, presterna, fortforo att utlofva dem Guds förlåtelse, med vilkor att de skulle vända sig till honom med ett botfärdigt hjerta. Härigenom uppkom så småningom följande opinion: Om man blir tvingad att aflägga en ed, som man antingen icke eller ock med svårighet kan hålla, så må man anse en sådan ed såsom om den aldrig blifvit svuren, och om man blir tvingad att bryta en aflagd ed, så har man derföre intet att frukta, utan man erhåller Guds förlåtelse såvida man för öfrigt bemödar sig om att föra en kristlig vandel. Så snart denna opinion blifvit allmänt rådande och eden från att under alla omstän. digheter vara ovilkorligt bindande, blef ansedd såsom under vissa omständigheter vara mindre bindande, aflade man utan svårighet ed, så snart öfverheten fordrade det. Emellertid aftog vördnaden för eden allt mer och mer till dess den var platt ingen. Den nu rådande allmänna meningen är ungefär denna: att aflägga trohetsoch embetsed är et gammalt bruk, som qvarstår från forntiden och är utan betydelse. Hvar och en fördomsfri med allmänna tänkesättet något förtrogen menniska måste medgifva att dessa fakta äro verkliga. Nu torde det tillåtas oss att framställa följande frågor: Fins det i Sverge en enda menniska, som för edens skull utöfvar sitt embete redligt och är trogen mot konungen och lagen? Hadtillståndet i Sverge varit sämre än det nu är ifall ingen enda af dess innevånare hade aflagt trohetsoch embets-ed? Äro de menniskorna, som aflagt ed, mera laglydige medborgare än de, som aldrig aflagt en sådan? Nödgas man att sanningsenligt besvara dessa frågor med nej, så få vi framställa ännu denna fråga: Hvad nytta gör då trohetsoch embetsed? Ilärpå svarar förnuftet: trohetsoch embetsed gör icke den ringaste nytta. Göteborgs stad har trenne ombud vid den blifvande riksdagen, och då vi förmoda, att dessa ärade Ierrar hafva särskildta skil, att intressera sig för allt hvad som rörer sjöfarten, så vilja vi till deras begrundande uppgifva följande förhållande, som äfven kan tjena såsom exempel huru trohetsoch embetseden förlorat all betydelse. Ingen kan blifva såsom sjöman mönstrad på ett sjömanshus, utan att hafva aflagt följande ed: nJ4. N läfen och evär vid Gud och I