Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1856, sida 1

— Ilärifrån, J åsnor! Här är en tillräcklig. Betjenterna smugo bort; blott en enda stannade vid dörren. Vi stego in i mylords nya boningsrum, företrädde af hofmästaren, som sakta öppnade dörren. Det var ett gladt rum, som gjorde ett ojemförligt vänligare intryck, än det, i hvilket jag vid min ankomst funnit den sjuke. Det hade hvita gardiner, de stora speglarne voro obetäckta, målningar hängde på de med ljusblå damast beklädda väggarne och blott den mörka mattan, eller en henne liknande, erinrade om det förra rummet. I den med ljusstrimmigt marmor utsirade kaminen glimmade en kolbrasa, och från taket nedhängde ett slags lampa; Som utbredde ett mildt och vänligt ljus öfver det stora gemaket. Å — Ack, god afton, sir! God afton, Mortimer! Med dessa ord helsade oss markisen. . — God afton! svarade Mortimer rått och gick genast till kaminen, der han med en eldgaffel börJade röra och slå bland kolen; han tycktes hitta på denna sysselsättning, för att få hålla sig på ett visst afstånd från sadren. — IIäll, Mortimer! Du förskräcker mig med din eldgaffel ... slå icke på det sättet . . . sätt dig, sätt dig! . Mortimer satte cldgaffeln från sig och slog sig ned, i ett hörn af rummet, på en stol, så att det brakade i dess fogningar. Markisen fäste en rädd, nästan bedjande blick på sm finkänslige, förträfflige son och arfvinge, men hvilken denne ej tycktes märka, ty han sträckte ut sin lekamen och såg sig likasom förundrad omkring i rummet. — Huru befinner sig lrs Herrlighet? frågade jag