Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1856, sida 1

Mortimer öppnade dörren, men tog öfverraskad ett steg tillbaka, då han sett in och funnit rummet mörkt och obebodt. — Ila! sade han, skrattande åt sin egen öfverraskning, jag tänkte . . . jag tänkte . . . att han var ... men han har ju blott flyttat! Följ mig! :. Mon, för fan, här är ju ingen menniska! Hör hit! Paul! Paul! Lillkallad af de höga ropen, kom hofmästaren springande med andan i halsen. Den gamle mannen hade ej förgätit den oförtienta aga, han på morgonen erhallit. och kände sin herres häftiga lynne. Med handen öfver pannan, der en röd strimma efter slaget var synlig, stammade han: — Hvad behagas, sir Mortimer? — Ilvar är markisen, du skurk? Och hvar håller du dig med de and:e skurkarne? — Vi väntade på er framför Hans Herrlighets dörr, sir. — Tig och för oss till Ilans Ilerrlighet! Ilofmästaren gick framför oss; vi stego nedför en I trappa och åter uppför en annan, under det sir MorI timer hvisslade en jagtvisa, och nu sågo vi några I betjenter stående framför deras herres dörr, hvilka med ängslan gåfvo akt på hans tillstånd och sannolikt icke hade väntat, att sir Mortimer så sent på qvällen, då han dessutom hade gäster, skulle visa sSig vid sin fars sjukläger. Men sir Mortimer tycktes angelägen att öfvervara mitt besök hos hans far. Betjenterna sågo förundrade ut, då de varseblefvo sin uppgående sol temligen tungfotadt vandra bredvid mig, stödd på min arm. Hvad gören J, skurkar? Hvad? Ingen vågade svara; den ene såg mer skrämd ut än den andre,