StyckegodsEtt teanter-upptriäde i London. De under årets lopp betydligt utvidgade och på ett praktfullt sätt utstyrda s. k. Surrey-Gardens voro den 13 Sept. skådeplatsen för ett utomordentligt musikaliskt oväsen. Entreprenörerne hade annonserat en konsert, på hvilken damerna Alboni och Gassier skulle för sista gången uppträda i England; inträdes-priset var en shilling ( 44 sk. rgs) De höllo också bokstafligen ord; allmänheten kom mycket rigtigt in i salongen för en shilling; men hvem kan väl uthärda att på stående fot njuta af en engelsk konsert, som räcker i fyra timmar? Och för att få sitta mäste man erlägga en serskild afgift af en shilling ända till en guince ( 19 rdr rgs), antingen man ville hafva en simpel trästol eller platser i en loge. Det var dock för starkt till och med för en Londoner-publik, som vanligtvis är ett mönster af tålamod i dylika saker. Man råkade i ett afskyvärdt lynne och fordrade, att då man fick betala dubbelt, äfven höra hvarje stycke två gånger. Det är eget att se, på hvad sätt man i olika länder yttrar sin önskan i detta afseende. Tysken (och svensken) begär det på italienska: da capo; fransmannen på latin: bis; engelsmannen på fransyska: )encore, hvilket han dock söker uttala på engelskt sätt. Alboni och Gassier satte sig upp mot dessa encore och försvunno bakom scenen. Jullien, hjelten i tusende segrar, gestikulerade som en vansinnig, men förgäfves. IIan för fram damerna ännu en gång, och de emottagas med dundrande applåder, de buga sig och draga sig åter tillbaka, hvarpå följer en dubbel orkan ur 10,000 strupar, med stampningar och vrålanden, som kommo taket att darra. Hvad Julliens på knä uttalade böner icke förmå, det genomdrifver ängslan; Alboni kommer inrusande på scenen med ett uttryck af vild förfäran, lyfter armarne mot himmelen och sjunger herrligare än någosin. Då äfven under andra afdelningen detta förfärliga encore? höres efter hvart enda stycke, försöker Jullien en krigslist; han gör ett tecken, att åter låta börja, men låter i stället spela upp följande stycke. Efter några takter upptäcker man dock bedrägeriet, och ett uppträde börjar, hvars make man, efter gamla teateroch konsert-besökares försäkringar, ännu aldrig skådat i London. Den ofantliga orkestern, och allmänheten, förstärkt af opåräknade tusendetal af menniskor, som stå ute i trädgårdarne, försöka sina krafter emot hvarandra. Efter tio minuters strid gifver Jullien slaget förloradt, kastar sin fältherrestaf till marken och häller ett tal, ett tal på blandad fransyska och engelska, om Chillin (shilling), stäldt till en församling, som ansåg sig prejad på en eller flera vChillins. Alla vredenes skålar uttömdes öfver honom, och hela byggnaden skulle sannolikt hafva blifvit nedrifven, om icke Alboni hade kastat sig in uti stridens hvimmel med: Alla smärtor äro glömda.? Annu alltid samma gamla stridslust; ännu aldrig någon utsigt till den eviga freden — suckar den engelska tidningen Star?. (U. B.) . 626 66F