dess gudstjenst Den åhörare, som så känner och som finner att han icke kan beherrska en sådan, särdeles i Guds hus otillbörlig känsla, kan icke annat än afhålla sig att besöka ett tempel, der han ville finna frid och tröst, men i verkligheten finner obehag och förtret. Då ins:n gerna vill förestäla sig, att det hos hr Seldener är mindre envishet än bristande insigt i det rätta, vill ins:n till hans behjertande vänligen framställa följande: Huru skulle det behaga hr Seldener, om någon för honom deklamerade ett poem eller en psalm, antingen på det sätt, att man mellan hvarje strof upprepade ord, som icke hörde till meningen, churu för öfrigt så vackra som möjligt, och sålunda afbröte sammanhanget, eller ock med pauser så långa att tankegången på det sättet afbrötes. Tänkom oss den,vid söndagens gudstjenst sjungna, oändligt vackra psalmen (n:o 274), uppläst på båda sätten: 1:0. En tjenarenas tjenare (Hosianna! Ära vare Gud i höjden! eller något dylikt) Kom alla herrars Herre (Halleluja) Att frälsa det förtappade (Hosianna Ke.) Det större med det smärre. (Halleluja Ke.) Och vid sin bortgang skänkte han (Frid på jorden? Kc.) Oss detta testamente (Menniskomen en god vilja) J bröder! tjener så hvarann, Jag er alla tjente! 2:0. En tjenarenas tjenare (2 å 3 minuters paus) Kom alla Herrars herre (paus) Åe. Och vid sin bortgång skänkte han (paus) Oss detta testamente (paus) Åe. Hvad skulle, fråga vi allvarsamt, hr Seldener tycka om ett sådant framställningssätt? Skulle han dermed kunna följa och hänföras af den vackra psalmens innehåll och anda? Skulle han icke fastmer finna sig deraf på det svåraste störd och — om föredraget räckte länge — slutligen utpinad? Det är för öfrigt lätt för hr Seldener attträffa det rätta i detta fall. Må han blott bemöda sig att sjelf räte fromt och andaktsfullt sjunga sin psalm under orgelsfelet. Göre han detta blott en enda gång, och han skall, såvida han, hvilket alla som känna honom antaga, är en ung man med samvete och godsinthet, känna en djup ånger öfver att han har så litet afsett just den högsta känslan hos sina åhörare, just den, för hvars väckande de äro komna i kyrkan, nemligen den innerliga och upplyftande andaktens. Då herr Seldener för öfrigt spelar hvarje psalmstrof utmärkt vackert och musikaliskt, skulle han ock hädanefter säkert blifva en af värt lands bästa orgelspelare. Men vill han ej här tillegna sig det rätta, så finnes det ingen annan utväg, än att en stark kör bildar sig inom församlingen, som tager psalmsångens ledning ur orgelnistens hand och slutligen tvingar honom att taga räson. En sådan kör skulle vara så mycket mera af nöden, som domkyrkans kantor har en alltför svag röst, för att kunna göra psalmmelodien rätt gällande. H. Åse VV RE ER Är