vv 1 — ÖC1HLUHUM 1141)7 OMGOUIII I HIGIIGU al dra fall, gälla, att abnormiteterna ligga ingalunda i naturen, utan i menniskans falska föreställningssätt, som behaga kalla abnormt de undantag, som uppstå emot en godtycklig, alltför trång regel. Det är regeln, som då måste göras mera omfattande, för att i sig upptaga de fordna undantagen. Det måste anses för vår skyldighet, att lyssna till ord, som rörande detta ämne uttalas af en så rent och ädel qvinlig natur, som Herthas förf:a. De grundsatser, hon drifver och af hvilka hela romanen blott är en utläggning, ligga i följande anmärkningsvärda ord, som vexlas mellan Hertha? och hennes milda syster Alma, hvilken till följd af sin fars nyck icke fått taga till make den man hon älskat och af hvilken hon var älskad tillbaka. Vi återgifva ur detta samtal följande: Hade han (vår fader), yttrar Hertha, gjort dig rätt, då vore du ej som du nu är. Hvarföre förhåller han oss vårt mödernearf? Hvarföre gör han oss ingen reda, för hvad vi äga eller hvad vi kunna få? Vi ha ju ingen rätt att begära det! ... Vi äro omyndiga, enligt vårt lands lagar, och han är vär lagliga förmyndare.? voch omyndiga skola vi alltid förbli, om vi ej vilja gå till rätta med vår far, ty han vill, att vi skola bero af honom, och vårt lands lagar förbjuda oss att handla, som om vi vore tänkande, sjelfständiga varelser. Se, Alma, det är denna orätt mot oss, som qvinnor, som uppretar mig, ej blott emot min far, utan emot de män, som gjort dessa mitt lands orättvisa lagar, och dem, som emot rätt och billighet fasthålla dem, och med detsamma oss i vårt fångna tillstånd. Vi ha förmögenhet i arf efter vår moder; likväl kunna vi icke disponera en skilling deraf Vi äro gamla nog att veta, hvad vi vilja, och att kunna sköta oss sjelfva och andra, likväl hållas vi som omydiga barn af vår far och förmyndare, emedan han vill se oss så och behandla oss så. Vi äro stängda från hvarje handling, hvarje tanke på sielfständig verksamhet och framtid; ty vår far och förmyndare säger, att vi äro omyndiga och barn; och lagen säger: det är hans rättighet; ni ha ingenting att sägal Ja, sade Alma, det är orätt och hårdare än man tror. Men, — vår far menar oss dock väl, och förvaltar säkert vår arfvedel rättvist och klokt för vårt bästa. Och hvem skall få godt deraf? Vi? När vi äro gamla och slöa, så att vi ej duga mer till någonting! se, jag är snart tjugusju år, du tjugunio redan, och — för hvad ha vi lefvat? Alma svarade intet. Hertha fortfor: Om vi ändå hade fått lära något grundligt och fått frihet att försöka våra krafter, som unga män göra det, så skulle jag icke klaga. Är det ej underligt, Alma, att man alltid frågar gossar, hvad de vilja blifva, hvad de ha håg eller fallenhet för, och ger dem sedan tillfälle att lära eller utveckla sig efter deras böjelser, och att man aldrig gör så med flickor!! De få icke sjelfva tänka och välja yrke eller lefnadsväg. Ack! Jag skulle ha velat lefva på vatten och bröd och varit öfverlycklig, om jag fått lära hvad ynglingar lära vid akademier, fåtti frihet, med egen sträfvan, bryta mig min egen väg. De fria konsterna, vetenskaperna, o! huru lyckliga de menniskor, som få studera dem; intränga i mysterierna af det sköna och det höga, och sedan gå ut i verlden och meddela åt andra den vishet, de lärt, det goda de funnit. Huru herrligt att dagligen kunna lefva och arbeta för det,som gör verlden bättre, skönare, ljusare! Huru lycklig måste man ej känna sig, hur god, hur mild, hur annorlunda måste ej lifvet kännas, än då man lefver, såsom vore inga andra frågor till i verlden än: hvad skola vi äta och dricka, hvad skola vi kläda oss med? Och hela lifvets omsorg egnas åt dessa! 0, Alma, blefvo vi ej födda på jorden till annat? Huru uselt!... och liksom öfverväldigad dolde Hertha sitt ansigte i sina händer. Sedan återtog hon lugnare, i det hon klart blickade upp: Huru olika äro icke anlagen i verlden, så hos naturens väsen, som hos menniskorna! Skaparen har gifvit hvar och en sin art och bestämmelse, som de ej kunna frångå, utan att bli onaturliga eller förgås. Detta låter man gälla i anscende till naturens barn. Man fordrar icke af eken att den skall vara som en björk, icke af liljan att den skall göra sig till krypväxt. Männerna vill man också, numera, tillåta att växa en hvar efter sin art och natur, och bli hvad skaparen kallat dem till; men qvinnorna, just de som skulle fostra alla anlag för det bästa, de skola förblifva naturlösa, tanklösa och viljolösa redskap för den lott, som menniskor bestämma åt dem; de skola stöpas alla i en form och gå efter ett snöre, såsom hade de ingen egen själ att visa dem väg och bestämmelse. Hur olika äro icke likväl hos dem anlagen och lynnen, huru olika äro de icke hos oss systrar, alla barn af samma föräldrar. Hvilken förståndig och snäll praktisk qvinna gryr icke i vår lilla Märtha, och Maria deremot, huru ovanligt tänkande och road af studier, är icke hon? Du, min Alma, är gjord att vara det husliga lifvets engel, och jag — — ack! jag vet icke, jag kan icke säga, hvad jag är skapad att bli; — jag söker ännu mig sjelf; men hade jag fått utveckla mig i frihet, fått näring för den hunger och törst, som jag känner inom mig, då — hade jag kanske kunnat bli något mer än vanligt godt och välgörande för mina medmenniskor. Ty, det kan vara djerft att säga, att tänka det, men jag känner med mig, att jag hade kunnat eröfra lirvåts goda gåfvor, för att meddela dem åt många, jag ville befria de fångna, lyckliggöra de betryckta själar; jag ville verka och lefva och — dö för menskligheten. Andra mål äro mig för små. Det var en tid, som jag trodde, hvad menniskor och böcker säga om hemmet och familjelifvet, som qvinnans enda mål och verld, då jag tänkte, att det var en pligt att qväfva alla önskningar efter en större synkrets. en annan verkningskrets, svaga, dumma tankar, som jag längesedan kastat bakom mig. Min inre syn har klarnat, mina egna känslor och tankar ha blifvit mig för mäktiga, och jag kan icke mer som förr rätta mig efter andras. Det var en tid, som Jag åträdde framför allt konstnärslifvet och friheten; men de äro, äfven de sjelfviska, inskränkta mål, om de ej helgas af något högre. Giftermål är mig en higalr ja do . NM