Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1856, sida 2

SWittiI oILIIVA al allvarlig 0oPPOÖSITIOHCII Karakter. Såsom medarbetare nämnas två af det gamla Äftonbladets skriftställare. g——H än — . ; Walker i Nicaragua. (Af Alfred Assolant.) (Forts.) Chamorro blef utnämnd till president. Han hyste ett dödligt hat till Amerikanarne och republikanska principerna, säger författaren till Nicaraguas framtid. Han var en oförsonlig fiende till fremlingarne. Dessa ord äro tillräckliga att förklara för oss, hvarför vankeerne tala så illa om ho nom. Man kan icke förundra sig öfver, att Chamorro hyste fruktan för Förenta Staterna, efter deras tilltag emot Texas, Mexiko och båda Californierna. Det gör endast föga till saken, om han var en vän till friheten eller tyranniet. 1 spanska Amerika är ordet Liberal en lösen, som hvarje partiledare gör till sin, då han befinner sig ibland oppositionen, och som han öfverlemnar till sin motständare, så snart han kommit till makten. Man slåss här för personer, icke för principer. Chamorros första handling var att förvisa Castillon, som med några vänner slyktade till Honduras. Man berå tar — men det är ej bevisadt — att hans anhängare under valen med våld afhöllos ifrån omröstningen. Ingen kunde betvifla, att ju Castillon skulle söka upprättelse. Då derför någre af Chamorros officerare af honom erhållit allt, hvad de kunde vänta sig, försäkrade de, att man omöjligen kunde uthärda hans tyranni, och att Nicaragua skulle duka under,. om Castillon icke blefve president. Underrättad om denna gynsamma sinnesstämning återvände den landsflyktige till Nicaragua med 36 man och marcherade, sedan sex eller sju hundra man af Chamorros soldater stött till honom vid Chinandega, emot staden Leon, intog denna efter en strid och instängde Chamorro i Granada, Nicaraguas hufvudstad. Denna skildring, som vi hafva af Walkers vänner, är, som jag tror, den sanningsenligaste. Med tystnad förbigår jag loftalen öfver Castillon, hvilken skildras såsom ven rik gentleman, en frihetsvän och berömd statsman, som utbildat sig på resor i unionen och i Europa. Denna karakteristik är måhända sann; men den berömde statsmannen borde kommit ihåg, att den största af alla förbrytelser är den, att i sitt fädernesland inkalla fremmande soldater; han borde hafva förutsett de olyckliga följderna af denna intervention. Granadas belägring hade varat i flera månader, och Castillon var ännu icke herre öfver landet, då han emottog besök af den nordamerikanske borgaren Byron Cole, en vän till Walker och nogsamt bekant såsom ägare af flera tidningar i Boston. Utledsen på den långvariga belägringen och fruktande för ett omslag i lyckan, ville Castillon försäkra sig om understöd och slöt med Cole en ötverenskommelsc. enligt hvilken denne skulle erbjuda Walker 52,000 acres land, om denne ville åtaga sig hans (Castillons) sak. Skammen för denna ötverenskommelse kan icke falla ensamt på Castillon, som blott var den provisoriska regeringens hufvud. Den undertecknades af hans ministrar och medbrottslige, Carabajal, Selva, Jarez och Pineda. Walker emottog med glädje Castillons anbud och inskeppade sig med sitt folk den 5 Maj 1855 i San Franciscos hamn på briggen Vesta. Den 28 Juni landsteg han vid Tola på Stilla hafvets kust och slog den 29 en kavalleri-afdelning, som flydde i riktning åt Rivas. Men följande dagen blef han sjelf slagen i granskapet af Rivas, med en förlust af 40 till 50 döde och sårade. I jemförelse med de europeiska slagen, var detta visserligen obetydligt, men i Amerika kunna ett par hundra man afgöra ett rikes öde. Det skulle hafva varit lätt att tillintetgöra Walker; utan reserv, utan allierade och magasiner skulle hans lilla skara kunnat blifva upprilven. Man vet icke hvad som hejdade den segrande. Då Nicaraguerne antingen icke förstodo att begagna sig af sin seger, eller icke ville det, undkom Walker. Två månader derefter hörde man med förvåning, att han ånyo landstigit i Nicaragua. Emellertid hade båda partihöfdingarne afiidit, men härigenom blef Walkers ställning endast ännu kingigare, emedan han nu ej mera hade någon förevänning att föra krig i ett med Förenta Staterna allieradt land. General Corral, som redan en gång besegrat honom vid Rivas, emellan Stilla hafvet och Nicaragua-sjön, väntade honom ånyo på samma ställe och betäckte, i spetsen för 1,5)0 man, vägen till Granada; men Walker fann en oväntad hjelp hos det amerikanska transit-kompagniet. Walker hade tagit en annan omväg, för att öfverrumpla Granada. Tillbakaslagen på Stilla hafvets sida, hade han inskeppat sig med sina soldater och samlat förstärkningar ifrån Californien, hvarefter han, i stället att förnya anfallet vid Rivas, befragtade det amerikanska transit-kompagniets ångare, och den 2 Sept. marcherade han från San Juan de Nicaragua till Virgin Bay. Den 3 Okt. erhöll han nya förstärkningar från Californien, och d. 13 stod han framför Granada, som var ur stånd att göra allvarsamt motstånd. Belägringen varade helt kort. Ofverste Hornsby forcerade ingången och var den förste, som kom till stora torget. Under striden föllo några gevärsskott uppifrån en kyrkas torn. Hornsby ilade dit och befriade, heter det i de amerikanska berättelserna, 80 fångar, min, qvinnor och barn, alla belastade med kedjor. Denna korta strid afgjorde Nicaraguas öde. Egentligen hade endast en öfverrumpling ägt rum, men hela regeringen var i Walkers händer. Hans ställning skulle ha varit kritisk, om Nicaraguerne förenat sig med general Corral, hvilken kommenderade en truppstyrka, som var tillräckligt stor att drifva fienden ur landet; men Corral sjelf förlorade modet, eller lät muta sig. Förenta Staternas gesandt i Granada, hr Wheeler, emottog det uppdrag, som Walker gaf honom, att tillvägabringa en förlikning emellan de tvenne partierna. För att påskynda verkan af detta steg, lät Walker skjuta hr Magorza, en medlem af den störtade regeringen, och hotade att göra detsamma med de andre, om Corral icke underkastade sig. Antingen för att spara sine vänners lif, eller gripen af modlöshet, erkände den olycklige Corral den nya regeringen och blef utämnd till krigsminister. Walker lät utnämna sig sjelf till kommenderande general. Redan den 14 Okt., dagen efter Granadas eröfring, hade man erbjudit honom president-posten; men han insåg, att det bäst skulle befordra hans planer, om han i verkligheten blefve maktinnehafvare och kastade ansvaret på en Nicaraguer. Hr Patricio Rivas blef derför utnämnd till interims-president (för 14 månader), och under hans namn regerade Waller; men ingen lät deraf föra sig bakom Jjuset, och i allmänna opinionen var Walker alltid den ende ansvarige för den nya regeringens handlingar. (Forts.)