Am:: 4 BV vVe D:r L. A. Soldin. Om en myndighetsalder för qvinnan. Hertha eller en själs historia. Teckning ur det verkliga lifvet af Fredrika Bremer. Då vi på ofvanskrifne sätt sammanföra dessa båda ämnen, skor det derföre, att VI icke ämna betrakta den af vår berömda författarinna, som med denna egenskap förenar det höga värdet af en ädel qvinna, nyligen utgifna roman ifrån litterär synpunkt, der måhända många anmärkningar kunde möta, utan ifrån synpunkten af den vigtiga fråga, som här blifvit varmt och kraftigt framkallad till ny diskussion. Hertha är nemligen en tendens-roman i detta ord fullaste mening, och dess tendens är framhållandet af det både rättsvidriga och för såväl samhället som individen förderfliga deri, att den svenska qvinnan, blefve hon ock än så gammal, ej kan utan särskilt kunglig nåd, hvars sökande ofta innebär sårande af ömtåliga familjeförhållanden, vinna den rätt, som ovägerligen henne tillkommer, nemligen att vid en viss ålder sjelf disponera öfver sin person och sin förmögenhet. Upplyste män i vårt land hafva dock redan för 30 är tillbaka bebjertat detta beklagansvärda förhållande. Det är icke den minst hedrande punkten i Lagkommittåens af år 1823 nya lagförslag, att det förordade det ogilt qvinna skulle blifva myndig vid 25 års ålder. Afven häri visade denna kommitttes ädle ordförande, expeditions-sekreteraren J. G. Richert och med honom sedermera prof. P. E. Bergfalk huru högt de stodo öfver sin tids falska begrepp och fördomar. Det inträffade nemligen, att då detta förslag hänskjöts till högsta domstolns och rikets hofrätters utlåtanden, blefvo icke blott dessa utlätanden afslående utaf det väckta förslaget, utan aflattade med motiver, af den kortsynta och trångbröstade beskallenhet, att de redan nu väcka häpnad. En framtid skall betrakta dem såsom rent af vidunderliga. Frågan har sedermera förevarit vid flera riksdagar och alltid vnnnit något mera terräng, till dess slutligen vid den sednaste riksdagen alla fyra stånden förenade sig om den meningen, att ansökningen om rättighet att blifva myndig skulle ingifvas till underrätt, i st. f. till regeringen, hvilket beslut dock, af oförklarade och oförklarliga grunder, icke erhöll regeringens sanktion. Kanske vädrade man äfven här någon uppoffring af det kungliga prerogativet, kanske — ehuru föga troligt — ansåg man steget så obetydligt, att man derföre ej ville medgifva någon förändring. Utan tvifvel var ock det sednare fallet, ty till rättsprincipen blir det ingen skillnad om en underdomstol eller regeringen skall pröfva en dylik ansökning, der aldrig någon ansökning borde ifrågakomma. Hade man åtminstone gått så långt, att densamma blott behöft bestå uti en enkel anmälan, så hade dock något varit vunnet. Det finnes — härom äro säkert numera de fleste af våra läsare ense — intet enda förnuftigt skäl, hvarföre icke en till mogen ålder hunnen qvinna skall, likasåväl som mannen, få förvalta sin förmögenhet. Vi vilja icke gå så långt som vi hört en och annan, tydligen mera på skämt, yttra, att om någotdera af de båda könens medlemmar skulle stå under det andras förmynderskap, så borde mannen stå under qvinnans, men icke tvärtom, emedan den sednare är i allmänhet långt hushållsaktigare och samvetsgrannare än den förre. Härom vittna, tillägger man, de många exemplen af qvinnor, hvilka såsom enkor upprättat ruinerade männers dåliga affärer och efterlemnat åt sina efterkommande en återställd förmögenhet. Härom vittna utom dess den både redbarhet och skicklighet hvarmed många qvinnor sköta ganska betydliga aflärer, och den stora sällsyntheten af några sallisementer ifrån detta håll. Vi vilja väl, detta oaktadt, ej gå så långt, som nyssnämnde ifrare, emedan det vore alltför kränkande för vår ädla manliga stolthet (som dock, i parenthes sagdt, icke funnit sig kränkt af att trampa den erkändt svagares rättigheter under fötterna), men vi skulle dock hålla för, att den åberopade erfarenheten bevisar så mycket, att qvinnans naturliga rätt att vara myndig vid en viss ålder äger lika mycken giltighet som mannens, äfven sedt ifrån affärernas synpunkt. Något sådant måste väl ock lagstiftningen hafva erkänt, då den medgifver enka rätt att vara myndig, hvilket sålunda kan inträsla kort efter fyllda 15 år. Således: en femtonårig qvinna, som haft den lyckan att vara gilt och förlora sin man tidigt, hon kan vara myndig och förordna både om sin hand och sin egendom, hvilket den stackars ogifta qvinnan icke kan, utan kungligt lof, vid hvilken ålder som helst. Inträder den ra;: